För mycket jävlar anamma

Egentligen är det väl lite väl sent för att sätta mig och skriva det här inlägget men jag blev inspirerad - eller heter det irriterad kanske? Min tolerans för skitsnack har verkligen blivit mycket låg under de senaste åren, särskilt när det gäller saker som bland annat rör min sjukdom - ja, alltså in min sjukdom, utan snarare andra med samma sjukdom. Fast det är kanske inte nya irritationsmoment så mycket som gamla i ny form.

Det som detta inlägg ska handla om är människor som blåser upp saker, gör allting stort och svårt och hemskt och man undrar hur det egentligen kan vara så att de har haft det så fruktansvärt kämpigt. Efter ett tag börjar man undra om de kanske inte överdriver, i alla fall en liten aning, och till sist så hoppar man över stadiet där man undrar och går direkt till att bli irriterad och en gnagande känsla av att vilja strypa någon.

De senaste månaderna har jag läst om flera som fått kämpa för att få sina diagnoser, som efter obskyra symptom sökt till neurologmottagning, som tjatat sig till magnetröntgen och diverse andra undersökningar för att få diagnosen multiple skleros. De har helt enkelt övertygat sig själva om att detta är den diagnos de borde ha och sedan tänker de inte ge sig förrän en läkare skriver ner det på ett papper att de har MS.

Som om en MS-diagnos skulle vara något att sträva efter, som om det inte duger när man gång på gång för höra att det inte är MS man har (eller vilken annan diagnos som helst som man försöker kämpa sig till) och jag tror faktiskt inte på att sjukvården är så blind och dum att de inte kan sätta diagnos om man nu har det så hemskt och jobbigt och kämpigt som de här människorna vill få det till att låta att de faktiskt har.

Ja, jag erkänner, jag är en tvivlare. Jag tvivlar på att någon kan komma till en neurolog och säga att de har alla de här symptomen och läkaren inte ens skulle misstänka MS. Och om MS skulle misstänkas men den ena undersökningen efter den andra visar att så inte är fallet, så förstår jag att läkaren avskriver det hur mycket patienten än försöker tvinga sig till diagnosen. Neurologer råkar ju vara utbildade läkare!

Dessutom tycker jag det är märkligt att någon som jag, med precis lika obskyra och diffusa symptom som alla de här människorna, kunde komma till en neurolog, få en akuttid till röntgen baserat på att jag nämnt för allmänläkaren på vårdcentralen att jag haft konstiga domningar och stickningar, få ett snabbt svar och en tid att göra ryggmärgsvätskeprov och sedan få en diagnos inom loppet av några veckor.

Och det utan att tjata eller försöka tala om för läkarna en enda gång hur de skulle sköta sitt jobb. Utan att överdriva mina symptom - faktiskt kan jag till och med ha "underdrivit" dem, på grund av ren glömska eller eftersom jag inte tyckte att det var så farligt att vara totalt bortdomnad från halsen och ner till fötterna. Jag fick den bästa tänkbara behandlingen och snabbast tänkbara diagnos utan att kräva något.

Märkligt hur det kan bli ibland, att man faktiskt inte behöver göra saker värra än de verkligen är, att man inte behöver kämpa som en idiot i motvind när det ibland inte ens finns någon motvind att tala om, allt för att bli ett offer, en stackars liten, den lilla människan som ställde sig upp och sa ifrån. Är det någon slags svensk mentalitet? Att gå i strejk vid minsta motgång, att göra sig själv till ett offer som kämpar i motvind?

Jag har alltid varit en sån person som tycker att jag har gott om jävlar anamma, som inte ta skit och som säger ifrån om jag tycker något är fel. Men tydligen finns det något som heter att ha för mycket jävlar anamma, när man inte bara säger ifrån, man tvingar sig till saker bara för att man måste ha rätt. Kanske om alla tog ett steg tillbaka och slutade vara så jävla jobbiga, så skulle jag vara mindre irriterad!