Rörd till tårar

Jag märker mer och mer att jag har lätt till tårar och skratt, mycket mer än jag någonsin haft tidigare. Skratt har alltid legat mig närmare än gråt, men jag har ändå alltid varit den lugna, nästan kalla människan - ja, en del kanske till och med har tvivlat på att jag faktiskt är mänsklig. Det har aldrig legat för mig att gråta för minsta lilla, jag kan lätt räkna de gånger jag faktiskt börjat gråta på grund av andras elakheter eller lidande.

Jag har alltid sett mig själv som den starka, även om jag nog innerst inne alltid vetat att det aldrig varit en fråga om inre styrka, enbart murar för att skydda mig själv. Mina murar har alltid varit höga och ogenomträngliga, trots allt spott och spe jag blivit utsatt för. Jag, det stackars lilla offret, hackkycklingen. Jag som med rak rygg och hakan lyft uthärdade tio år av att leva i ett rent helvete, jag har alltid varit onåbar.

Jag varnar er redan nu, vill ni inte veta om mitt sorgliga lilla liv ska ni inte fortsätta läsa. Annars, fortsätt gärna även om det här kommer bli ett inlägg fyllt av självömkan. Men jag söker inte sympatier, enbart ett forum för att skriva av mig, för att få ut allt det som ligger och bubblar inuti mig. Så jag ska väl börja från början då, av mina långa och oändligt framgångsrika karriär som offer i alla andras ögon.

Min bana började nog redan innan jag ens började förskoleklass (eller lekskola som det hette då), men det var inte förrän på lekis som jag verkligen insåg att det inte var okej att vara mig själv. Mitt starkaste minne av hela min förskoleperiod är av att sitta ensam och se på medan de andra barnen lekte. Kanske var det självpåtaget efter de första glåporden, kanske var det helt enkelt så att ingen ville leka med mig, den delen minns jag inte.

Efter lekis flyttade vi, något vi gjorde ofta men efter att jag börjat skolan höll sig våra föräldrar inom samma lilla ort för att vi skulle slippa byta skola, jag och mina syskon. Första dagen var spännande och gud, vad stolt jag var när jag kom till skolan och fick se mitt nya klassrum och träffa min nya fröken, Ingela. Jag var överlycklig för jag skulle få börja skolan och äntligen få riktiga vänner och allt skulle bli helt fantastiskt.

Så blev det inte. Jag har nästan inget minne av att någonsin leka tillsammans med de andra tjejerna även om det säkert hände. Ja, faktiskt har jag några vaga minnen av att bygga kojor i skogsdungen som låg på våran skolgård. Men jag var mer pojkflicka och ville nog mer leka med pojkarna, springa runt i skogen och bygga hus och spela fotboll - fast de retade mig för att jag var så himla kass på att stå i mål och släppte in allt.

Det fanns en kille i klassen som blev den som retade mig mest. Så här i efterhanden så kan jag tänka att han nog kände sig stöddig när han kunde ge sig på någon annan, för som jag minns det var han kortast av alla killarna i klassen, lite mesig, inte så smart. Han platsade inte riktigt bland killarna, men när han gav sig på mig, knuffade runt mig, ställde sig på mina fötter eller förstörde mina saker, då såg de andra honom.

Tre år senare var det dags att börja mellanstadiet, på en ny skola. Jag kunde cykla dit, alldeles ensam. Jag minns första dagen när jag kom cyklande, alldeles ny och lite vilsen men jag hittade fram till rätt klassrum och även om jag var kvar med samma klass så tänkte jag att kanske nu skulle det bli ändring, nu när vi var på en ny och så mycket större skola. Men jag antar att det inte var meningen att det skulle hända.

Återigen är mina starkaste minnen av den tiden, i alla fall av de första åren, att vara ensam. Längst bort i hörnet av gården, mellan staketet och baksidan av förrådet, fanns en liten upphöjning i marken, nästan som en kulle, och där minns jag att jag höll till på rasterna. Därifrån kunde jag se vägen där bilarna susade förbi dagarna i ända och jag blev lämnad ifred samt slapp kännas vid min egen ensamhet och utanförskap.

När jag gick i femman började Tez i min klass, min bästa vän idag men vi blev nog inte riktigt bra kompisar förrän i sexan, kanske sjuan. Resten av skoltiden var inte så annorlunda från de första sju åren, men saker och ting eskalerade när vi väl började högstadiet. Det var då jag började förstå vilka dumma, rädda flockdjur människan är, desperata efter att vara populära, alfahannar och alfahonor och de som gnyr vid deras fötter.

Medan alla försökte rätta sig in i ledet och hitta sin plats i hierarkin, blev det bättre för min del och jag kunde fokusera på skolan och inget annat. Folk kastade runt ordet plugghäst som om det skulle förolämpa mig. Sedan i åttan började några av killarna ge sig på mig igen, knuffar och elaka kommentarer som jag försökte att inte bry mig om. Det gjorde dem bara än mer ivriga att ta ner mig ett par pinnhål - eller trappsteg.

Ni vet hur man kan ha sådana där knivskarpa minnen? Ett av mina sådana minnen är att plötsligt känna hur någon lägger krokben för mig, hur jag snubblar och hjärnan blev liksom tom och när den väl kickar igång igen och jag inser vad som händer, är jag redan på väg nerför trappan och allt jag kan tänka på är att jag kommer slå ihjäl mig. Jag minns inte om det gjorde ont, men det måste det väl ha gjort antar jag.

Jag låste in mig på toaletten och grät tills jag kände att jag kunde gå därifrån utan att någon skulle se det på mig. Jag minns att jag gick till lärarrummet för allt jag ville var att ringa min mamma så att hon skullle komma och hämta mig. Läraren som öppnade dörren sa att eleer inte fick använda skolans telefon för att ringa privatsamtal längre - och jag bröt ihop totalt och hulkade fram att jag ville ringa min mamma.

Jag väntade utanför tills hon kom och ville bara skrika och gråta när hon släpade med mig tillbaka in och där var min klassföreståndare och läraren som jag pratat med i lärarrummet, klassföreståndaren till killarna som fällt mig nerför trappan också de båda killarna. Vi skulle "prata" om det som hänt och sedan mumlade killarna förlåt, fastän bara en av dem faktiskt såg ut att mena det, och sedan skulle vi bara gå.

Mamma trampade ut och jag lommade efter och min klassföreståndare frågar mig om det här var okej med mig och jag skakade på huvudet för nej, det var inte okej med mig. Men ingen såg eller så brydde de sig inte och jag fick stanna kvar i skolan resten av dagen. Tez och jag höll oss undan från alla andra, dröjde kvar i uppehållsrummet tills alla andra gått innan vi gick till matsalen och vi var ute hela ratsen, bara vi två.

Fast det blev bättre sedan, jag minns inte så mycket mer än den vanliga utfrysningen från skolans populära tjejer under nian och killarna lämnade mig ifred vad jag minns. Men ändå, jag var så glad när det äntligen var dags att sluta och sommaren kom och sedan började jag gymnasiet och jag var den enda från min ort i min klass, alla andra kom från ställen flera mil bort. Det blev nystart för min del och tre helt underbara år.

Jag var fortfarande lika envist oberörd när det blev bråk i den lilla gruppen tjejer jag umgicks med, men vi överlevde det och kanske viktigast av allt så överlevde jag de där första tio åren. Efter gymnasiet började jag jobba och sedan plugga på högskolan med vuxna vettiga människor som inte behövde sparka på andra för att känna sig stora och starka, för att bli accepterade. Vuxna människor beter sig ju trots allt moget... oftast.

Det känns skönt att ha skrivit allt det här, även om det blev långt och säkert enormt tröttsamt att läsa. Tårarna har fått komma fritt och jag har snörvlat och snyftat medan jag försökt skriva någorlunda begripligt. Jag vet inte hur framfångsrik jag varit men i slutändan har det ändå gett mig något. Nu kanske jag inte behöver gråta på ett tag, i alla fall inte över sådana fåniga saker som att någon håller ett känsloladdat tal eller en älskad karaktär dör i en bok.