Baklängesräkning

Ni vet hur en del människor räknar ner till en viss dag; tio dagar kvar till semestern, två månader kvar till bröllopet, 87 dagar kvar av skolterminen. Jag räknar också men istället gör jag det baklänges, jag räknar inte ner till något utan istället räknar jag hur många dagar som gått sedan jag började arbeta. Idag avslutade jag min andra vecka på arbetet efter semestern, det har gått elva dagar sedan jag började arbeta, tio arbetsdagar.

Det kan tyckas lönlöst men på sätt och vis hoppas jag att hjärnan ska fatta att nu har det gått tio dagar, tre veckor, två månader eller ett halvår sedan jag började jobba, nu är det dags att komma över chocken av att arbeta igen. Det är antagligen fånigt men just nu tar jag till vilka medel som helst även om det bara är för att lura kroppen en kort stund att jag faktiskt är så pigg och stark som jag önskar att jag vore.

Jag märker av min MS-fatigue mer och mer, jag känner hur den alltid lurar där bakom hörnet morgon som kväll, hur jag aldrig riktigt är pigg. Det finns stunder när jag känner mig mer vaken och klar i huvudet, stunder när jag nästan kan minnas hur det var innan. Jag slår undan de tankarna för jag vill inte tänka på hur det var innan, vill inte behöva jämföra mig med hur livet var före min MS, innan allt gick åt helvete.

Jag har accepterat min sjukdom och mina begränsningar, jag har tagit tillvara på det jag lärt mig av min sjukdom och jag känner att jag i mångt och mycket blivit en bättre människa. Men det finns ändå lite ilska i mig, en liten röst som undrar varför just jag skulle bli sjuk, varför det måste hända just mig, en del av mig som tycker att tillräckligt många dåliga saker har hänt mig och att jag inte förtjänar det här livsödet.

Den lilla rösten undrar spydigt varför jag inte alltid kan få vara spontan när något dyker upp, eller varför just jag måste ändra mina planer eftersom jag inte orkar. Den lilla rösten vill veta varför jag inte kan tänka klart på eftermiddagarna och istället tuffar på av gammal vana. Rösten undrar varför mina ben känns som gummi när jag går den korta sträckan till jobbet och varför just jag ska ha svårt med finmotoriken. Varför, varför, varför?

Jag tar till baklängesräkning och tänker att det nu gått tre år och nio månader sedan jag fick min diagnos, om bara tre månader har jag med all säkerhet vetat att jag har MS i fyra år. Nog borde jag ha vant mig vid det här laget, nog borde den lilla rösten slutat fråga varför just jag. Men kanske finns det saker man aldrig vänjer sig vid hur lång tid som än går, saker som inte blir enklare att förstå när dagarna och månaderna blir till år som tickar förbi.