Bokstavera mera

Som de flesta säkert är medvetna om så är ju Aftonbladet inte direkt kända för sin djupgående eller ens alltid sanningsenliga journalistik men ibland lyckas de ändå få till det, särskilt när de publicerar debattartiklar som provocerar folk att faktiskt börja tänka till. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med dem men det kan vara lika intressant att läsa något som upprör en så länge man bara ställer sig upp och reagerar.

Idag läser jag en debattartikel skriven av barnmorskan Christina Wahlström angående bokstavsdiagnoser och hur en "ADHD-diagnos blivit en affärsidé" samt hur de lite stökigare barnen ibland diagnostiseras med diverse bokstavskombinationer eftersom det är lättare att skylla deras beteende och svårigheter på ADHD än vad det är att ta reda på vari problemet verkligen ligger och hjälpa dem utifrån detta.

Jag har länge tyckt att dess stämplar sätts alltför lättvindigt på barn och jag behöver inte titta längre än till min egen släkt för att se hur det kan gå så väldigt fel när man vill hitta en enkel förklaring till varför lille Pelle inte kan sitta still på sin stol i mer än ett par minuter eller varför lille Kalle slåss och skriker. Av min mormors sex manliga barnbarn har fyra fått bokstavsdiagnoser under sin barndom.

Idag är de alla i tonåren och tjugoårsåldern och bara två av dem har fortfarande (andra) diagnoser medan det påstås att de andra två har förbättrats. Min äldste kusin och min bror är de enda som inte fått diagnoser, kusinen har aldrig uppvisat några som helst ADHD-liknande eller andra bokstavs-symptom medan min bror har vissa tendenser åt det hållet men det är aldrig någon som velat sätta en bokstavsdiagnos på honom och det är kanske tur.

Jag ser hur de två av mina kusiner som diagnostiserades med ADHD och damp när de var yngre har haft det svårt, hur de agerat ut och skrikit på hjälp utan att få den och istället proppats fulla med mediciner som ska dämpa dem lite och fått lite extra egentid i skolan för att kunna studera ostört. Jag är relativt säker på att om de lämnats ifred hade de fortfarande lyckats växa upp till precis lika fina killar som de är nu och som min bror blev utan medicin.

Nu säger jag inte att alla som diagnostiseras med ADHD inte har detta eller att de inte borde få hjälp men jag vill liksom Christina Wahlström höja ett varningens finger och ifrågasätta om det verkligen alltid är rätt att ge barn en diagnos bara för att vi inte vill eller kan ta reda på varför de agerar som de gör. Enligt debattartikeln ökade bokstavsdiagnoserna med 100% mellan 2005 och 2009 och i alla fall jag undrar vad detta kan bero på.

En kommentar på artikeln menade att dessa så kallade "lavinartade" ökningarna av diagnoser är bara att vänta och jämförde det med upptäckten av astma och diabetes. Ena dagen har ingen en diabetesdiagnos och nästa dag har tusentals fått diagnosen. Jag tycker nog att denna kommentator borde läst artikeln lite bättre för visst fanns både ADHD och damp som diagnoser innan 2005 och den är ökningen är faktiskt oroväckande.

En förklaring till varför ges i artikeln och kommentarsfältet om än inte med så många ord. För att få resurser till skolan idag krävs en diagnos, det går inte att säga att man har ett stökigt och utåtagerande barn och förvänta sig att få någon som helst hjälp eftersom det inte finns några pengar. I min barngrupp på förskolan har vi under åren haft flera barn som behövt resurs men det är först nu när vi har ett multihandikappat barn som hjälp satts in.

Så här är det säkerligenn på de flesta ställen, medlen till skolan minskar mer och mer för varje år och på vissa ställen (som i en viss grannkommun) satsar man hellre på ett fuskbygge till arena än att barnen ska få komma till en skola och förskola där personalen inte går på knäna. Men det är ett inlägg för en annan gång eftersom det inte handlar så mycket om barn med (ibland) onödiga bokstavsdiagnoser och istället om folk med långt värre tillstånd.