Nu får det fanimej vara nog

Mitt begär efter att få flytta växer sig starkare samtidigt som ljudnivån ute på gården blir högre och jag undrar vad fan det är för dårar jag bor granne med. Jag såg precis en femtioårig karl som försökte banka skiten ur en tjugoåring med ett baseballträ i högsta hugg. Ibland är det fan som att bo mitt i en jävla krigszon och jag börjar tröttna, jag vill bo någonstans där det värsta som händer är en arg lapp i tvättstugan om att rensa filtret i torktumlaren.

Innan jag flyttade hit var det mycket skriverier i tidningen om hur oroligt det var men jag chansade och det har faktiskt funkat riktigt bra, men efter tre år verkar lugnet nu vara över. Är det inte tjattrande grannar på gården klockan två på natten så är det gällt skrattade kvinnor tidigt på morgonen och nu ett jävla upplopp med folk som försöker antingen slå ihjäl varandra eller hålla isär slagskämparna medan ungarna skriker av rädsla.

Det är inte normalt och jag är en händelse till från att ge upp för gott. Det spelar ingen roll hur nära jag har till jobbet nu eller hur bra jag trivs med min fina lägenhet, jag orkar inte med mina förbannade grannar. Tyvärr har mitt bostadsbolag nästan inga lediga lägenheter att söka just nu, de som finns är antingen i det här området eller så är det treor vilket är både onödigt stort och för dyrt. Det blir till att börja läsa annonserna i tidningen.