För några år sedan hade vi en låg bokhylla som vi ställt med kortsidan mot väggen för att på så sätt skapa ett "rum i rummet" för bygglek i ett hörn av vårt lekrum. Eftersom vi har samlingar på andra sidan hyllan var det ofta som barnen satt och grejade med sakerna på hyllorna och blev alltför ditraherade för att hänga med i det som vi andra gjorde. Så vi satte upp en skiva på baksidan av hyllan.
Den där träskivan var jättebra för att sätta stopp för pillandet men det var också en ful brun träskiva och jag avskydde den från första stund. Efter lite prat med barnen bestämde vi oss för att jag skulle måla något där och de fick komma med förslag. Sedan ritade jag (på fri hand kan tilläggas) upp en vacker trädgård med träd och en damm och fylld av diverse blommor och sagofigurer som barnen önskat.
I samma veva fick jag även för mig att jag skulle ge mig på något större motiv och barnen som vid den tiden var helt frälsta på Lejonkungen ville så klart ha med Simba i trädgården. Istället bestämde jag mig för att måla upp honom på en 2x3m träskiva som sedan skulle skruvas upp på väggen. Jag kom så långt som att måla upp motivet på bakgrunden, dock inte på fri hand den gången.
Sedan kom semestern och efter det rullade dagarna på och det fanns aldrig riktigt tid till att påbörja den där målningen. Men så i torsdags, två år efter att jag gjorde den första målningen, fick jag äntligen tummen ur och började måla. Medan barnen var ute på gården med resten av personalen, drog jag igång radion och satte igång att blanda precis den rätta nyansen av blått för att måla himlen.
Orginalet som jag använde som referens vid färgläggning |
Torsdag eftermiddag gick åt till att måla hela himlen blå och lägga till molnen innan det var dags att gå hem för dagen. När jag kom till jobbet idag på morgonen ville jag sätta igång att måla med en gång och två och en halv timma senare hade jag målat Simba på Lejonklippan, med den rödbruna manen och guldbruna pälsen. Jag använde en svamp för att få till den rätta texturen på klippan och blev helnöjd.
Just som jag plitade dit mitt namn och årtalet i den nedre högra hörnet hör jag små tassande fötter bakom mig och ett "Oooh, vad fiiint! Kom! Kom och se!" Barnen var mäkta imponerad och jag blev så klart jätteglad för deras fina ord. Fast innerst inne visste jag redan att jag lyckats riktigt jäkla bra och även om jag glömde ta en bild så kan det möjligen dyka upp en här på bloggen efetr semestern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar