Mot morgondagen och vidare

Idag när jag slog på datorn och kollade min blogg hade jag fått ett intressant erbjudande i kommentarfältet om att vara med i ett reportage på Biogen Idecs hemsida för oss med MS till hösten. Jag har ingen aning om vad det ska handla om men jag nappade på det, vi lever ju alla olika liv med den här sjukdomen och jag tycker det är värt att berätta just min historia för att lägga till mångfalden.

Eftersom jag ska resa bort imorgon och vara borta i en veckas tid kommer det dock inte bli något mer om reportaget på ett tag. Istället tänker jag ha en underbar semestervecka tillsammans med min familj i olika konstellationer. Först ut blir min bror imorgon förmiddag när han hämtar upp mig med motorcykeln och sedan far vi vidare mot Göteborg och fyra härliga dagar.

Inte bara har jag blivit lovad biofilm, jag har även tjatat mig till en tur till havet för lite sol och bad. Jag gillar att bada men det jag älskar mest av allt är att ligga utsträckt under en gassande sol och steka mig. I vanliga fall blir jag rastlös av att inte göra något men just solandet är undantaget, då kan jag ligga still i flera timmar utan att bli det minsta uttråkad eller vilja gör något annat.

På fredag morgon kommer jag bli hämtad av min mamma och syster och vi far vidare mot Ullared för vår årliga shoppingtur. Jag har en kort lista på vad jag ska köpa; klänningar, skor, träningsbehå, höstjacka och eventuellt sängkläder. Men jag känner mig själv bra nog för att veta att jag antagligen kommer att komma hem med betydligt mer än de där få sakerna i mina kassar.

Förhoppningsvis kommer jag hålla mig MS-frisk under den här resan och slippa ifrån alla märkliga symptom som poppar upp då och då. Det där onda jag känt i några dagar nu har börjat lägga sig, igår kändes det inte som att näsan skulle knäckas av tyngden från mina glasögon i alla fall. Om jag har tur kommer kroppen hålla ihop hela helgen även med allt som är inplanerat.

Förra årets resa till Ullared gick faktiskt rätt så bra ända fram till slutet när jag drabbades av yrsel och den där känslan av att inte vara en del av min omgivning, när allting som pågår runt omkring mig lika gärna skulle ha kunnat utspelas på en bioduk och jag bara är en ofokuserad åskådare. Men just så har jag inte känt på flera månader nu så jag håller tummarna, hopas på det bästa och längtar som attan.