Utseendefixerad irritation

För ett par veckor sedan var jag ute och åt middag med familjen och vid bordet bredvid vårt satt det fyra unga tjejer som fick sin mat ett par minuter före oss. De tillbringade sedan resten av måltiden åt totalt intelligensbefriad konversation där mestadelen bestod i att en av dem förklarade, i detalj, i vilket ljus hon gjorde sig bäst på bild och fiskade efter komplimanger från övriga tre.

Båda jag och syrran var måttligt imponerade av denna banala middagskonversation och fnissade elakt när tjejerna avlägsnat sig från restaurangen. Just på grund av detta elaka lilla skratt och hånfulla kommentarer, smärtar det mig idag extra mycket att skriva ett utseendefixerat inlägg, men jag kände att jag var tvungen att köra ner det i halsen på er, kära läsare, i vilket ljus jag gör mig bäst.

Jag är en sådan där person som verkligen inte blir bra på kort, möjligen kan jag se någorlunda normal ut på ett av tio kort och att göra mig riktigt bra är i det närmaste omöjligt. Trots det tror jag inte att jag är direkt ful på något sätt, i alla fall hoppas jag att så inte är fallet för mina syskon lyckas ju se attraktiva ut för det mesta och då borde väl jag också kunna vara vacker emellanåt.

Helt okej på sjätte försöket

Ibland på kvällen står jag därför framför min badrumsspegel en extra stund och kollar på mig själv ur olika vinklar och undrar varför jag kan se så jäkla bra ut just i det ljuset men så snart en kamera plockas fram ser jag ut som om jag drabbats av en hjärnskada, ansiktsförlamning och ofrivilliga ansiktsryckningar, allt på samma gång. För att inte tala om alla fula veck och blesyrer som träder fram. 

Jag har fräknar och jag har ärr, jag har missfärgningar och tar inte hand om min hud, min näsa är en olycklig blandning mellan min mors vassa höknäsa och min fars potatisknöl. Jag tycker om formen och färgen på mina ögon men mina ögonfransar pekar snett nedåt istället för uppåt och glöm att de skulle böja sig så där fint som alla ögonfransar gör i reklamfilmerna för mascara.

Mitt i detta elände har jag en mun som jag tycker är riktigt vacker trots att det oftast är den som gör sig sämst på bild, alltid med ett konstigt leende på läpparna eller halvt öppen som om jag fått ett hårt sla mot huvudet och känner mig smått disorienterad. Min syster påpekade även en gång att hon avundas mina höga kindben och det får jag väl hålla med om, de är faktiskt rätt så trevliga.

Min vän, till vänster, kommenterade denna bild med: "Du ser i alla fall normal ut."

Så vad har jag nu kommit fram till, förutom att jag ibland kan vara lika utseendefixerad som de där fyra tjejerna från restaurangen? Tja, jag har fina ögon, en för det mesta fin mun och kindben som jag inte hatar. Trots det så tror jag inte att jag faktiskt är hiskligt ful på något sätt, inte mer oattraktiv än någon annan person. Så varför i hela världen kan jag aldrig göra mig bra på bild?