Kvinnlig kriminalitet och andra handikapp

En väninna till mig skriver just nu sin doktorsavhandling om viktoriansk lagutövning och läser då självklart mycket litteratur om kriminalitet under denna tid. Nu senast skrev hon på sin blogg om kvinnliga kriminella efter att ha läst en text från 1895 skriven av professor Caesar Lombroso. Professor Lombroso beskriver i sin studie hur vissa fysiska utseenden är gemensamma för brottslingar.

Det hundratal kvinnor som studerades hade begått olika brott; prostitution, mordbrand, barnamord och ett halv dussin andra vid den tiden kriminella handlingar, däribland abort. Professor Lombroso menade att fysiska deformationer mer eller mindre alltid kunde hittas på en kriminell persons kropp och han var särskilt intresserad av huvudets form och diverse missbildningar.

Kvinnor som var antingen missbildade eller helt enkelt inte föll inom ramen för vad som ansågs vara attraktiv, ansåg Lombroso ha kriminella tendenser. Han kopplade bland annat samman kriminalitet bland kvinnor med utstående öron, platt näsa, "mongoliska" ansiktsdragdrag, ovanligt korta till växten, stora hörntänder (canines), djupliggande ögon och gripfötter (prehensile), samt svart hår.

Precis som jag så undrar min pluggande väninna hur detta 620 sidor långa verk någonsin kunde anses vara vetenskapligt sunt och logiskt nog att publiceras i en serie vetenskapsböcker. Skulle en kvinnas brist på femininitet och elegans betyda att hon har något underliggande behov av att tända eld på folks hus eller mörda någon? Och Gud förbjude att hon dessutom var missbildad eller oattraktiv.

Om det idag finns någon liknande hypotes om gemensamma drag hos kriminella individer vet jag inte, det senaste jag hörde är ett femton år gammalt rykte om att män som begår grova brott oftast har en Y-kromosom för mycket och tillhör den grupp män som istället för att födas med 46 kromosomer istället har 47 och bland annat kallas för "supermän", de där manligaste männen.

Kollar vi istället på hur personer med fysiska handikapp betraktas i dagens samhälle är det knappast som kriminella utan snarare som offer att tycka synd om och i vissa fall även som personer oförmögna att begå onda handlingar. Den stereotypen har jag visserligen mestadels sett på TV och film men som de säger, ingen rök utan eld och folk tror säkert att alla handikappade är goda människor.

Av egen erfarenhet vet jag att detta är långt ifrån sanningen, handikappade människor är som folk är mest; några är onda, några är goda och några lever i nyanser av grått istället för i en värld som är svart-och-vit. Jag vet också att människor som begår brott ser ut som alla andra och inte går att särskilja från den större gruppen; de är fula och snygga, långa och korta, mörkhåriga och ljusa.

Fast det ska jag erkänna, om jag ser en två meter lång man med muskler där muskler inte borde finnas och en ormtatuering i pannan så är inte min första instinkt att le strålande mot honom utan snarare att passera förbi så obemärkt som möjligt. Inte för att jag tror att alla långa, tatuerade män är kriminella (faktum är att jag älskar långa, tatuerade män), men till och med jag har en gräns för min naivitet.