Lite hosta dör man inte av

Hade en rejäl febertopp igår kväll och var fortfarande lite seg idag så tillbringade ett antal timmar i sängen med en bok. Nu på kvällen känns det lite bättre, men fy vilken hosta. Den är inte riktigt så djup och rosslig att den är ett problem, men den är definitivt envis och vägrar ge mig sig. Jag hade en slatt hostmedicin kvar som jag nu tar på kvällarna så att jag slipper den värsta hostan åtminstone på natten.

Men jag antar att ingen dött än av lite hosta och även om jag beklagar mig så tycker jag ändå att jag lyckas undvika att tycka synd om mig själv - eller bli helt paranoid så här i influensatider. Svågern har även han åkt på en förkylning, men syrran säger han ligger däckad, övertygad om att han har svininfluensan och kommer dö vilken sekund som helst. Det är väl sant som de säger; när en kille blir riktigt förkyld...

På ett sätt kan jag tycka att vi tjejer inte borde kallas det svagare könet, det är det snarare männen som är. Visst, de är fysiskt starkare i de flesta fall och kanske verkar det som att de inte beklagar sig riktigt lika mycket. Men i slutändan så är jag ändå rätt säker på att de tål mycket mindre, särskilt som det värsta de verkar komma på för att jämföra med mensvärk och barnafödande, är att bli sparkad på kulorna.

Jag för min del tycker det är lustigt att killar jämför något vi måste gå igenom, med något som de kan undvika att behöva uppleva under en hel livstid. De är definitivt det svagare könet och jag tänker inte låta mig övertygas om motsatsen i första taget. Faktum är att jag börjar tro att pungsparkar inte ens är så hemska som de vill få det att verka, de är säkert bara ute efter sympatier när de rullar runt på marken och kvider av smärta.