Förkylningstider

Varför ska allting hända på en gång? Efter min tupplur vaknade jag aningen mer utvilad men med en lätt huvudvärk (som inte har med pillren av göra) och början till halsont och en obehaglig känsla i näsan. Det sista jag behöver just nu är att bli förkyld men det enda råd folk verkar ge mig är att jag ska dricka honungste, och jag hatar både honung och te. Ska man verkligen behöva dricka varmt, illasmakande vatten för att bli frisk?

Nu går det inte längre

Nu har jag skjutit upp att ta en tupplur sedan jag började ta mina piller regelbundet i lördags. Samtidigt har jag skjutit tröttheten framför mig och nu går det inte längre, jag är seg och slö och har varit det hela dagen. Allt jag vill är att sluta ögonen och bara somna, helst innan huvudvärken sätter in. Det är fortfarande bara en vag förnimmelse uppe på hjässan men jag vet att den kommer slå till inom kort.

En seger på vägen - eller?

Jag vet inte om jag varit riktigt duktig, eller riktigt dum. För ett par timmar sedan var jag helt utmattad, orkade knappt hålla ögonen öppna och det susade mest i skallen. Valet stod mellan att sova och att se på en film. Jag valde en film och lyckades till och med hänga med i handlingen (även om den inte var särskilt komplicerad), men nu vet jag knappt vilket håll som är upp eller ner och jag känner mig spänd och skakig.

Så på ett sätt var det väl bra att jag inte sov efetrsom det tydligen är meningen att jag ska bli pigg och sluta ta tupplurar. Å andra sidan så vet jag att jag antagligen gjort mig själv en otjänst för jag kommer med all sannolikhet vara helt slut på jobbet imorgon och sedan sova tre, fyra timmar på eftermiddagen. Det är sådana här dagar jag avundas en av mina kollegor som är ledig på onsdagar och får en chans att mellanlanda.

Mediciner hit och mediciner dit

Idag kunde jag lika gärna låtit bli att ta min vakenhetstablett för den har inte gjort någon skillnad. Jag har varit relativt pigg och alert hela förmiddagen men nu fram på eftermiddagen lite sömnig - och nu när jag är hemma känns det som att det är dags att sova. Men jag ska försöka att inte göra det. Känns det likadant imorgon eftermiddag kommer jag nog ta en tupplur efter jobbet.

På lördag höjs dosen till två tabletter och jag kan leva med den här äckliga huvudvärken. Jag känner nu hur den börjar smyga sig på, den sitter precis bakom ögonlocken och framtill på hjässan och bara väntar på att få slå till med full kraft. Jag funderar på att ta ett par värktabletter i förebyggande syfte, men samtidigt så vill jag ju helst slippa ta en massa mediciner för att jag tar andra mediciner.

Biverkningar är verkligen inget skoj och ännu mindre skoj blir det när man är tvungen att ta värktabletter för att bli av med dem. Det är ju samma som när jag tar min bromsmedicin, då tar jag värktabletter i förebyggande syfte eftersom jag fortfarande kan få feber och värk. Men på det stora hela tycker jag ändå det funkar bra med bromsmedicinen, och jag har bara haft ett fåtal skov de sista två åren.

Medicin hit och medicin dit

Jag ska ju skriva dagboksanteckningar angående hur det går med mina vakenhetspiller. Idag kommer jag skriva att jag haft ont i huvudet större delen av eftermiddagen och att de två värktabletterna jag tog hjälpte en liten stund. Det är väl då för jävligt att man ska behöva ta medicin för att man tar medicin. Biverkningar är verkligen inget roligt, får man dem så knaprar man ju bara andra piller för att motverka.

På tal om att ta extra mediciner så ska jag ta ett par värktabletter nu och sedan ge mig själv en injektion. Jag kom precis hem från kvällens möte och tänkte äta en smörgås och sedan kanske se en film - så det var tur jag började skriva det här inlägget så jag blev påmind om att det var dags för andra mediciner. Det har fortfarande efter snart två år inte riktigt blivit rutin, trots (eller kanske på grund av) att jag tar dem varannan dag.

Tillfälligt Avbrott

Ibland kan jag drabbas av sådana där blixtdepressioner. De känns precis som en riktig depression, like maktlöst ångestladdat sitter det och gnager i bröstet, men som tur är så varar inte känslan i mer än någon timma eller så och kan oftast botas genom att man håller sig sysselsatt. Att läsa en bok brukar funka eftersom tankarna då sysselsätts med annat och man kan glömma gnagandet och värken i bröstkorgen.

Anledningen till att jag skriver detta...? Ja, jag drabbades helt plötsligt av en sådan här blixtdepression. Jag tror det är okej för mig att använda det ordet, även om det inte är en "riktig" depression. Jag har varit med om den riktiga sorten och tycker nog att det är en helt korrekt benämning att kalla den här olustskänslan för en blixtdepp, något som flyger på när man minst anar det, av anledningar man aldrig kan förstå.

Söndag, min Söndag

Precis när man börjar slappna av och komma in i att det är helg och att man kan sova längre på morgonen, inser man plötsligt att imorgon är det roliga slut. Imorgon måste man släpa sig ur sängen innan fan får på sig träskorna (ett av min mammas uttryck) och pallra sig iväg till jobbet, förhoppningsvis någorlunda pigg och alert och redo. Imorgon är det dessutom AT-möte på kvällen men det ska väl kunna gå.

Det blir åtminstone ett kort vecka, i alla fall vad gäller arbete i barngrupp. PÅ torsdag och fredag har vi planeringsdagar (stängningsdag kallas det på andra ställen) då vi ska sitta och... ja, planera. Det blir långa dagar, åtta timmar varje dag, men på något sätt ska det väl gå. Jag vet inte riktigt hur och jag vet att hjärnan kommer stänga av ett par timmar efter lunch, men jag får väl tvinga mig själv att hålla mig vaken.

Jag var ju hos läkaren i torsdags och hon menade att jag måste börja ta mina vakenhetspiller varje dag, oavsett biverkningar. Jag kan ju hålla med om att det är bästa sättet att bli av med biverkningarna, men har hon någon som helst idé om hur det känns att ha nästintill migränhuvudvärk medan man jobbar i en barngrupp med fler än tjugo barn? Jag gissar på att hon inte vet och inte heller bryr sig särskilt mycket.

Nu verkar det som att läkaren vill att jag propar i mig så mycket piller som möjligt så att jag ska kunna gå upp och jobb heltid, medan chefen och Försäkringskassan är helt inne på min linje om att fortsätta vara sjukskriven och att det är jättebra att jag i alla fall orkar jobba 75% (ja, okej, vet inte om chefen tycker det är jättebra, men han verkar i alla fall ha accepterat det). Så det verkar som att balansvågen tippat över.

Man tycker ju att Försäkringskassan borde vara de som är emot fortsatt sjukskrivning, särskilt som det är ett år i december sedan jag blev sjukskriven. Istället så pratar min nya handläggare om vilka möjligheter det finns och är inte alls påstridig om att få andra arbetsuppgifter (vilket är omöjligt) eller söka nytt jobb. Jag undrar varför alla gnäller om Försäkringskassan hela tiden, de är ju inte Satan personifierade.

Jag vet att jag skrivit ett inlägg om Försäkringskassan för några månader sedan, där jag tog upp just detta med att de inte är så hemska som gnällspikarna vill få det till. Så jag tänker inte upprepa mig själv utan istället fortsätta njuta av min söndag. Doften av nytvättade kläder på tork, synen av sovande katter, och känslan av att veta att en hel dag av att bara ta det lugnt ligger framför mig.

Som gamla goda tider

Idag var jag hos mamma på middag, tillsammans med brorsan, syrran och svågern. Svågern är ett nytillskott men annars var det precis som det var förr, när jag lagade maten och syrran övervakade och morsan hoppade på fötter så fort det var något. Hon har väldigt svårt att sitta still, min mamma, alltid är det något som måste göras i sista minuten medan vi andra sitter och väntar på att börja ta för sig av maten och äta.

Det var en trevlig stund vi hade, mycket prat och skratt precis som alltid. Jag har upptäckt att min bror är väldigt rolig, nu när han börjat prata mer och inte bara grymtar till svar. Jag brukar ha ont i magen av allt skrattande efter att ha tillbringat några timmar med honom och ikväll är inget undntag. Vem hade trott det för bara några år sedan, han har alltid varit väldigt tystlåten och fokuserad, i sin egen lilla bubbla.

En annan rolig sak är att svågern börjar öppna upp lite också, efter att han och syrran varit tillsammans i snart fyra år. Han är en märklig kuf men rätt så trevlig har jag upptäckt, när han väl pratar och hänger med i samtalet. Även om jag kan erkänna att det kan vara lite svårt, vi är rätt så... rakt på sak och burdusa av oss. Jag tycker alltid det är lika märkligt att äta middag med människor som är stela och korrekta.

Dagarna går

Jag kan inte fatta hur fort tiden går, ena stunden är det fredag, i nästa stund är det måndag igen och i tredje är det redan onsdag. Den här veckan har gått otroligt fort. I vanliga fall släpar sig dagarna fram till onsdag, men så har det inte alls varit denna veckan. Imorgon ska jag till min neurolog och sedan är det fredag igen och veckan är slut. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta hur tiden bara rusar iväg.

Heliga fredagen

Det är något särskilt med fredagar, det är veckans sista arbetsdag och oftast har man ingenting planerat. Fredagen är oftast den dag då man känner att det verkligen är helg, att det inte finns några krav eller måsten på hela långa kvällen. Det är okej att bara ta det lugnt och inte göra någonting alls. Det är den dagen då man äter godis eller chips efter att ha unnat sig en smarrig middag. Det är dagen då man bara får vara.

Livet enligt PIM

Vi håller på med något som kallas PIM på jobbet. Det består av flera olika delar datakunskap, där man blandar frågeenkäter med examinationsuppgifter. Första delen var det frågor om grundkunskaper och uppgiften var att skriva ett veckobrev som skulle kunna lämnas ut till föräldrarna. Den delen gjorde jag redan i höstas och gjorde sedan frågorna till andra delen, men examinationsuppgiften har legat och släpat länge.

Nu har jag i alla fall äntligen fått tummen ur och är nästan färdig med den andra uppgiften, allt jag behöver göra är att lägga på ett ljudspår och sedan är den klar att skicka in - och sedan får det vara nog med PIM för min del. Man kan fortsätta om man vill men det är bara de två första delarna som måste göras. Tur är väl det för det är så vansinnigt tråkigt att hålla på med och känns rätt meningslöst om man redan kan det mesta.

Jag är väl inget datageni direkt, men jag kan skriva en text och lägga in lite bilder, och det här med bildspel är något som jag sysslat med en del under min högskoleutbildning. Nästa deluppgift är att göra en kort film med bilder och berättarröst och det låter ju visserligen kul, men återigen som en upprepning. Dessutom så löper projekttiden för PIM ut nu under hösten så det finns ändå ingen tid för mig att göra det.

Mums mums!

Idag var det pyttipanna på jobbet,något som jag i vanliga fall älskar men inte på jobbet. Jag åt inte särskilt mycket och nu börjar jag bli rejält hungrig, men vi bestämde att vi skulle äta lite medan vi sitter och jobbar ikväll, så jag behöver bara vänta i ytterligare någon timma innan det är dags för mat. Under tiden försöker jag att inte falla för frestelsen och småäta innan det är dags att gå tillbaka till jobbet.

Handläggarsamtal

Nu händer allt på en gång. Inte bara har jag varit i kontakt med neurologmottagningen och ska förlänga min sjukskrivning, jag har även pratat med min chef idag och meddelat att jag planerar att fortsätta min sjukskrivning - och idag när jag kom hem från jobbet ringde min nya handläggare från Försäkringskassan för att fråga lite om mina planer för framtiden. Vi pratade en stund och hon lät väldigt trevlig och hjälpsam.

Hon förklarade lite vad som kommer hända inom den närmaste framtiden, eftersom jag varit sjukskriven i ett år nu i december. Hon ska kontakta min läkare och be om ett läkarutlåtande för att se vad läkaren anser om min arbetsförmåga i framtiden också ska jag prata med läkaren på torsdag om detsamma. Jag funderar även på om jag kanske ska testa en starkare vakenhetsreglerande medicin, men vet inte om jag ska.

Jag har ju haft min nuvarande sort ett tag men inte använt den så där överdrivet mycket, mest när jag har långa dagar på jobbet eller aktiviteter på fritiden som kräver att jag håller mig pigg och alert. Det känns inte som att jag riktigt gett medicinen en chans, samtidigt som jag inte upplevt någon direkt mirakeleffekt när jag väl använt den. Inte för att jag förväntat mig mirakel, men kanske en något bättre effekt än den jag haft.

Ingen tupplur

Jag vet inte om jag ska se det som en liten seger eller vad, men idag har jag inte sovit middag. Det kan visserligen bero på att jag slutade jobba halv fem idag och det helt enkelt var för sent på dagen, jag hade redan kämpat mig genom tröttheten jag vanligtvis drabbas av tidigt på eftermiddagen. Jag är alltid lika förvånad när jag klarar mig genom en hel dag utan att sova något extra... även om klockan nu bara är tio och jag är utmattad.

Äntligen!

Fick tag på en sköterska på Neurologmottagningen efter många om och men. När jag förklarade att jag inte blivit uppringd, förklarade hon att det inte alls är meningen att jag ska bli uppringd utan att jag ska ringa på läkarens telefontid - vilket inte alls var vad jag fick förklarat för mig för två veckor sedan, och vilket på inget sätt förklarar varför jag skulle lämna mitt mobilnummer och numret till jobbet. Men, men, så var det tydligen.

Men det visade sig att jag inte behövde ringa alls. Min läkare hade bett sköterskan skicka en kallelse som borde komma med posten imorgon, och jag har fått en tid till torsdag nästa vecka. Nu går min sjukskrivning visserligen ut redan på fredag denna veckan, men jag tvivlar på att det ska göra så stor skillnad med några dagar hit och dit. Hon kan ju alltid sjukskriva mig från och med måndag, istället för torsdag om det går.

Abonnenten du söker...

Fredag för två veckor sedan ringde jag till Neurologmottagningen på mitt sjukhus eftersom min sjukskrivning går ut nu på fredag. Jag bad om att få en telefontid med min läkare och sköterskan som svarade lovade att läkaren skulle ringa under veckan som följde. Men jag fick inget samtal förra veckan och det är lönt omöjligt att få tag på dem igen, trots att jag nu försökt i fyra dagar, ända sedan fredag förra veckan.

Eftersom jag börjar senare idag så försöker jag ringa hemifrån idag och en irriterande röst meddelar mig om att abonnenten jag söker är upptagen i ett annat samtal, men att jag kan aktivera återuppringning. Jag ska försöka en stund till och hoppas jag har samma tur som jag hade för två veckor sedan när jag till sist lyckades komma fram och få prata med den lögnaktiga sköterskan som lovade att någon skulle ringa.

Helt dum i huvudet

Min hjärna är efterbliven! Jag har inte sovit på två nätter och även om jag lyckades sova två timmar igå eftermiddag, så hjälpte det inte mycket. Jag känner mig seg och trög, som om jag just förlorat ett större antal IQ poäng och borde akta mig för att gå i trappor eller försöka öppna dörrar eftersom jag ändå kommer misslyckas. Att man kan känna sig så här dum i huvudet på grund av lite trötthet, det fanns inte ens på kartan för ett par år sedan.

Sömnlös

För andra natten i rad har jag inte sovit en blund. Jag börjar känna mig som en urvriden disktrasa och allt jag vill är att lägga mig ner och sova. Igår eftermiddag sov jag middag i två timmar men på nätterna kan jag bara inte somna. Jag ligger bara och vänder och vrider på mig, försöker blunda så jag ska somna, försöker hålla mig vaken så jag ska somna, men ingenting fungerar. Har ingen aning om varför jag inte kan somna.

Natten till måndag så snurrade tankarna lite precis när jag gått och lagt mig, men resten av natten var lugn med en och annan dröm i halvsovande tillstånd. Natten till idag var det nästan detsamma, men utan de snurrande tankarna och jag trodde faktiskt jag skulle kunna somna, men icke då. Inatt hoppas jag att jag helt enkelt somnar av ren utmattning och dessutom har jag lite sovmorgon imorgon, i alla fall till nio.

Fler blåmärken

Om ni läste mitt inlägg för ett par dagar sedan så vet ni att jag lyckades ge mig själv en smäll på käften. Nu har jag även skadat min axel i en matrelaterad olycka. Jag höll på att packa upp lite matvaror igår och hade öppnat skafferidörren (jag har ett sådant där stort skafferi med en övre del och en undre del. Självklart när jag reser mig up från att tömma matpåsen, så lyckas jag trycka hörnet av skåpsdörren in i baksidan av axeln.

Det gjorde rejält ont hela kvällen efetr det och jag kunde knappt lyfta på armen. Det var inte heller det lättaste att sova inatt för jag brukar alltid ligga på just den axeln. Imorse när jag vaknade kändes det inte så farligt, men det ömmar fortfarande lite i axeln och det gör ont som bara den att lyfta armen. Det är väl tur att jag bor ensam, annars skulle folk nog börja undra om min pojkvän inte misshandlade mig dagligen.

Den bästa stunden

Den bästa stunden på dagen är när man får lite kärlek, oavsett om det är en kram från ett av barnen på jobbet, en klapp på axeln eller ett vänligt ord från en kollega, en stund av att bara vara tillsammans med familj eller vänner, eller bara att ha en kelsjuk katt liggande på skrivbordet medan man försöker skriva ett blogginlägg. Det spelar ingen roll varifrån kärleken kommer, eller i vilken form, all kärlek värmer själen.

Lite hosta dör man inte av

Hade en rejäl febertopp igår kväll och var fortfarande lite seg idag så tillbringade ett antal timmar i sängen med en bok. Nu på kvällen känns det lite bättre, men fy vilken hosta. Den är inte riktigt så djup och rosslig att den är ett problem, men den är definitivt envis och vägrar ge mig sig. Jag hade en slatt hostmedicin kvar som jag nu tar på kvällarna så att jag slipper den värsta hostan åtminstone på natten.

Men jag antar att ingen dött än av lite hosta och även om jag beklagar mig så tycker jag ändå att jag lyckas undvika att tycka synd om mig själv - eller bli helt paranoid så här i influensatider. Svågern har även han åkt på en förkylning, men syrran säger han ligger däckad, övertygad om att han har svininfluensan och kommer dö vilken sekund som helst. Det är väl sant som de säger; när en kille blir riktigt förkyld...

På ett sätt kan jag tycka att vi tjejer inte borde kallas det svagare könet, det är det snarare männen som är. Visst, de är fysiskt starkare i de flesta fall och kanske verkar det som att de inte beklagar sig riktigt lika mycket. Men i slutändan så är jag ändå rätt säker på att de tål mycket mindre, särskilt som det värsta de verkar komma på för att jämföra med mensvärk och barnafödande, är att bli sparkad på kulorna.

Jag för min del tycker det är lustigt att killar jämför något vi måste gå igenom, med något som de kan undvika att behöva uppleva under en hel livstid. De är definitivt det svagare könet och jag tänker inte låta mig övertygas om motsatsen i första taget. Faktum är att jag börjar tro att pungsparkar inte ens är så hemska som de vill få det att verka, de är säkert bara ute efter sympatier när de rullar runt på marken och kvider av smärta.

Självförvållat

Ibland är jag för klantig och klumpig för mitt eget bästa. Förut medan jag höll på att byta kläder, drog jag lite extra i halsen på linner jag precis tagit på mig, tag tappade greppet om tygget och smällde till mig själv med knytnäven, rakt under käkbenet. Det är bara att inse att det krävs en enormt klumpig människa för att lyckas ge sig själv en upper-cut medan man byter kläder. Ont gör det också, men det är väl tur att jag är svagare i vänsterarmen nuförtiden.

Hemma resten av veckan

Nu tänker jag inte göra något annat än att vila och ta det lugnt. Febern är högre idag än den var igår och i förrgår kväll, men jag hoppas det är en febertopp och att jag kommer bli bättre så fort den gått över. Tills dess tänker jag tycka synd om mig själv, försöka se en film om huvudet orkar med och kanske läsa lite - och sova, sova, sova. Tiden går verkligen så mycket snabbare bara man får ligga i sängen och sova.

Det händer ständigt att jag helt förlorar tidsuppfattningen eftersom jag lagt mig ner för att ta en eftermiddagslur efter jobbet. När jag vaknar vet jag sällan hur lång tid som gått, men oftast är det ett par, tre timmar. En gång gick jag och la mig för en timmas sömn när klockan var sju på kvällen - dumdristigt sent, jag vet - och sedan vaknade jag inte förrän klockan sex nästa morgon. Jag antar att kroppen behövde det.

Feberyra

Nja, riktigt så illa är det inte men jag har definitivt feber och så fort jag reser mig upp eller går runt, så känns det som att bli doppad med huvudet först i en gryta kokande vatten. En våg av värme som börjar på hjässan och rullar hela vägen ner till fötterna tills jag känner mig överhettad. Då är det bara att lägga sig ner och vila tills fötterna slutar bränna och yrseln ger med sig. Det finns inget värre än att vara sjuk med feber.

Måndagar

Ibland verkar livet bestå enbart av måndagar, veckan börjar i långsam takt när måndagen släpar sig förbi. Sedan rusar resten av veckan förbi i ett töcken tills det blir helg - och den känns aldrig lång nog - och sedan är det måndag igen. Ibland undrar jag om det inte bara vore bättre att döpa om alla andra dagar till måndag också. Det skulle sannerligen spara tid när jag försökte minnas en specifik dag i veckans snabba töcken.

Det var då som själva...

Ja, jag vet, jag har redan skrivit två inlägg om den här jävla förkylningen. Men ni läsare får helt enkelt stå up med ett tredje för nu har det börjat klia ordentligt i näsan och snuvan är ett faktum. Det är väl då som själva fan att man knappt ska hinna vara tillbaka på jobbet i en månad innan man åker på en förkylning, en som dessutom vägrar ge med sig. Det är åtminstone bara snuva och ingen feber, men jag antar att jag redan hunnit med det eftersom jag låg hemma med feber en helg för några veckor sedan.

Ingenmansland

Idag är jag inte sjuk, men jag är inte frisk heller. Huvudet känns lite tungt men jag tror det beror på för mycket sömn och inte på förkylningen. Det kittlar i näsan och jag har lite, lite, liiite ont i halsen. Men det är inte de vanliga förkylningssymptomen som gör att jag känner mig sjuk idag, det är värken i musklerna. Baksidan av låren är värst, ryggen och nacken bränner och värker. Usch, jag hatar verkligen att vara sjuk.

Flera varianter av sjukt

Igår kväll började jag känna mig lite småhängig, huvudet gjorde ont och jag hade en obehaglig kittlande känsla i näsan, snuva blandat med en nysning som bara inte vill komma. Idag när jag vaknade var det etter värre och jag har gått runt hela dagen med värk i kroppen, snuva och varit allmänt hängig. Men jag har lyckats ta mig genom dagen på bara två värktabletter, och de tog jag eftersom jag skulle ta min spruta.

Jag tar fortfarande mina injektioner utan autoinjektorn och tycker det bara går bättre och bättre. Jag har fortfarande samma röda märken som alltid, det verkar inte som att jag slipper undan dem, men de är inte lika stora som de var förut och det känns inte längre som att trycka in flytande eld i benet varje gång det är dags att ta en injektion i låret. Nu är jag mest orolig för att bli förkyld och åka på ett nytt skov.

Det vore ju just typiskt mig att åka på svininfluensan också, eftersom jag lyckas dra på mig allt annat. Jag är inte särskilt orolig för själva influensan, tycker den överdrivits rejält i media med alla vaga beskrivningar och halvsanningar - som till exempel de här dödsfallen som det rapporterats om, och sedan visar det sig att de två män som dött faktiskt haft andra sjukdomar som gjort att de inte klarat av att dra på sig influensa.

Tycker det är fruktansvärt dålig stil av media att mer eller mindre hitta på sådant här, bara för att skrämma upp folk och sälja lösnummer. Inte för att man ska skylla allt på media, de rapporterar ju trots allt bara sådant vi läsare efterfrågar och vad vi vill ha är blod, död och ohyggliga olyckor - möjligen med ett och annat kändisbröllop inklämt för sakens skull. Visst är vi människor rätt konstiga när man tänker efter...

Ledsamt

Idag var det egentligen tänkt att jag skulle iväg för att fika med ett gäng sjuklingar, men efter gårdagens långa jäkla dag så orkar jag inte. Tänker göra mina fyra timmar på jobbet (lyxigt, eller hur) och sedan gå hem och sova ett par timmar så att jag orkar med resten av veckan. Det är nog sant som min kollega Anna sa igår, ett kvällsmöte i början av veckan förstör för resten av veckan, man kommer liksom aldrig riktigt rätt igen.