Dumdristighet?

Idag är en sådan där dag som jag skrev om i förra veckan, när min MS-fatigue fått mig att förlora en stor del av dagen och det är fortfarande mycet som ska hinnas med. Fast då, i förra veckan, somnade jag ju sent på eftermiddagen och idag somnade jag halv ett så det är en enorm skillnad och jag ska allt hinna med att både handla (och tränat om jag inte varit så snorförkyld).

Jag har ju hört att det inte är bra att träna när man är sjuk och det fick jag erfara igår. Efter några dagars önskan om att bara få stilla somna in för att slippa ifrån allt vad förkylning hette, kände jag på söndagen att jag kanske inte hade feber i alla fall. Det blev alltså ett 45 minuters-pass och jag trodde fanimej att hjärtat skullle slå sönder revbenen på mig redan efter fem minuters uppvärmning.

Jag fick lägga om tanken lite och köra betydligt lugnare och efteråt önskade jag ändå att jag låtit bli. Det där välmåendet som brukar infinna sig fanns inte att skåda och mest av allt kände jag mig bara ännu sjukare och eländigare än innan jag började. Idag ska jag, trots gårdagens motgång, ändå försöka men kanske dra ner på tiden lite och köra ett lättare pass än jag vanligen gör.

Hade lit feber i morse på jobbet och hostar fortfarande nätterna igenom, men jag känner mig ändå relativt mycket bättre än jag gjorde i helgen. Nu hoppas jag att alla förkylningar och influensor åt helvete så att våren kan gå i friskhetens tecken men när man arbetar med barn så är det något av ett lotteri när man är frisk och inte. Det hade varit spännande om det inte varit så hemskt att vara sjuk.