Uppgivenheten är ett svartögt monster

Jag sitter här med min bromsmedicinspruta i handen och känner hur det tar emot i hela kroppen att trycka in nålen. Jag har varit dålig på att ta den under den senaste tiden, motviljan har legat som ett svart töcken i mig och jag har ofta med vilje glöm bort att ta mina injektioner. Jag vet att jag borde, att jag måste, men något inom mig vägrar att erkänna det behovet.

Det finns en sorg inom mig just nu och jag undrar om jag kanske inte gått baklänges genom sorgens fem steg, istället för att börja med förnekelsen och sluta med acceptansen har jag istället gjort tvärtom. För jag kände aldrig någon sorg i början, jag var villig att acceptera min sjukdom och göra vad jag kunde för att bekämpa den men viljan att kämpa har blivit svagare.

Allting inom mig skriker att det här inte är sant, att det här ödet inte är rättvist, att jag inte förtjänar den här sjukdomen. Hur kunde jag som bara var tjugofem år när jag fick min diagnos, drabbas av detta? Nu fem år senare är jag fortfarande ung med hela livet framför mig men det känns inte så, det känns som jag har blivit bestulen på något viktigt, på mitt liv.

Jag ser nålen och den klara vätskan inne i kanylen och jag vet att den är min bästa chans att faktiskt ha ett liv, att kunna leva ett bra och aktivt liv i många år till, men det finns en slags uppgivenhet bakom den tanken. För jag vet att medicinen inte kommer göra sådana underverk som jag trodde i början, jag vet ju hur snabbt mina symptom försämrats hittills.

Det känns meningslöst att ta mina injektioner när de ändå inte gör något för att hålla sjukdomen tillbaka, när jag trots allt gång på gång drabbas av skov och jag bara blir allt sjukare.  Jag har inte gjort något för att förtjäna detta och trots flera år av att ta injektionerna är jag sämre idag än jag var för bara ett par år sedan. Ibland vill jag bara ge upp.