Hårda bud i Mellerud

En gång i tiden bodde jag i just Mellerud, faktum är att det var där jag växte upp efter att ha flyttat dit när jag var runt tre år gammal och sedan inte kom därifrån förrän jag fyllt arton. De flesta har väl hört uttrycket hårda bud i Mellerud men få verkar faktiskt veta var den här lilla hålan liggeroch gör de det så... ja, bör de nog köra förbi i alla fall för det bästa väntar där.

Jag har skrivit förut i den här bloggen om hur jag inte hade den roligaste uppväxten och tyvärr färgar det min åsikt om en annars fin men ack så tråkig plats. För Mellerud i sig är faktiskt inget att ha, det är allting runtom som gör det värt att åka till Dalslands djupa skogar. Åk förbi Mellerud till Vänerns strand, upptäck landskapet och  vandra in i de mörka skogarna.

Av alla platser, alla vilda mörka platser som finns i vårt land, tycker jag om Dalsland mest och inte bara för att jag är totalt partisk i frågan. Jag saknar friheten och öppenheten varje sommarkväll när jag inser att jag inte bara kan gå utanför dörren, promenera i fem minuter och plötsligt befinna mig ute på landet mitt mellan en kohage och en äng.

Jag är långt ifrån någon Skogs-Mulle, jag brukar faktiskt säga att jag får lappsjuka varje gång jag besöker min syster ute på landet, men trots det älskar jag att vara i naturen, att gå i skogen och hitta småstigarna. Inte för att jag vill komma någonstans eller för att jag lider av ett desperat behov av att utforska världen utan just för naturens skull, för grönskan och allt som lever.

Och när jag sett mig omkring tillräckligt länge tycker jag om att veta att precis runt hörnet finns civilisationen, jag vill veta att därväntar alla bekvämligheter och om jag skulle vilja det så kan jag bege mig in till stan och den kommer vara full av liv. Just det var till stor del anledningen till varför jag lämnade Mellerud, bristen på liv och rörelse i en pittoresk liten håla.