Mitt och ditt och demokratin

Många (äldre) klagar på att vi lever i en alltmer opersonlig och datoriserad värld där man hellre umgås med kompisarna online än ansikte mot ansikte. Samtidigt som vi då kommer allt längre ifrån varandra, märker jag hur vi också knyts närmare i en mer och mer globaliserad och interkulturell värld med nya sociala regler och kulturella seder och bruk att följa och ta hänsyn till.

Anledningen till varför jag ens kom på att skriva den här inlägget är på grund av något som hände ute på gården nedanför mitt fönster för inte sålänge sedan. Brevbäraren var på besök i huset och hade lämnat sin gula lilla flakmoppe utanför porten. När han kom tillbaka var mopeden omringad av nyfikna ungar och en järv unge hade till och med klättrat upp på sadeln.

Vi må leva i en värld där vi tydligen ser allt mindre av varandra, men när vi väl möts så är gränserna mellan ditt och mitt rätt så utsuddade. Nu vet jag självklart inte om det är så överallt, kanske i mer homogent svenska områden fortsätter livet som det gjorde när jag var liten och barn inte tog för sig på samma sätt, inte trodde att hela världen låg för deras fötter och det var deras rätt att ta den.

Vare sig man vill eller ej så är man ju en produkt av Jante-lagen, man tror fan inte man är värd mer än någon annan och det ska ingen annan tro att de är heller. Men idag och särskilt i det mångkulturella bostadsområde där jag bor och på den förskola där jag arbetar, märker jag en markant skillnad. Barn idag (eller bara här?) verkar tro att de är störst, bäst och vackrast och hör sen.

För flera år sedan läste jag som del av en högskolekurs, en bok om det här med kulturella skillnader vad gäller ägande. Bland annat stod det att i vissa kulturer så finns det inget som heter mitt och ditt, eller åtminstone inte än som ett väldigt löst koncept, och man äger istället allting tillsammans. Vilket kanske gör det helt okej att leka med brevbärarens gula moped. 

Det skulle säkert vara lätt att skylla på föräldrarna och säga att de uppfostrar (eller snarare tvärtom) sina barn så att de växer upp i tron att det är fritt fram att göra som de vill, att ta vad de vill, men så enkelt är det inte. Tyvärr måste vi i förskolan ta på oss en del av skulden efter att i mer än tio års tid hjälpt fostra självständiga individer.

Det är förstås inget fel på att vara självständig och veta vad man vill, att tro på sig själv och allt det där, men nu börjar vi märka av baksidan av dessa fina egenskaper. Barn som är själviska och oempatiska, barn som fått lära sig att det är bättre att tänka på sig själv och sitt innan man tänker på andra - och nej, det var aldrig vår mening men i slutändan blev det ändå så fel.

Delvis tror jag det beror på vad som står i läroplanen om att vi ska fostra barnen till demokratiska samhällsmedborgare och att barn ska ha inflytande i förskolan. Jag håller visserligen med och strävar efter att ge barnen chans till inflytande, men jag tror att det många gånger blir fel när barnen får för mycket inflytande, för mycket att säga till om både i förskolan och hemma.

Självklart vill man arbeta efter vad läroplanen säger, det är trots allt den som ska styra hela vår pedagogiska verksamhet, men jag tycker inte vi ska glömma att vi arbetar med barn och de behöver i mångt och mycket regler och gränser än de behöver vara med och bestämma om smådetaljer under dagen så som vilken lekplats man ska gå till eller vart man vill sitta runt matbordet.

Precis som med allting annat man gör där barn är inblandade så bör även inflytande ske med måtta, det är inte sunt att tro att man kan låta en fyraåring kontrollera vad som ska ske under dagen och sedan förvånas när samma unge tio år senare tror att han eller hon fortfarande kan bestämma över sin omvärld. Låt oss inte glömma att demokratiska samhällsmedborgare har skyldigheter likväl som rättigheter.