lördag 31 mars 2012

Den andra långa dagen

Idag blev jag hämtad klockan nio på morgonen och vi for iväg för att fortsätta med flytten. På schemat idag stod städning av mammas gamla lägenhet och med gemensamma krafter var vi klara på ungefär fyra timmar. Jag torkade skåp och lådor och garderober innan jag fortsatte med att skura golven och sedan hjälpa brorsan tvätta alla fönster.

När vi var klara var jag halvt död men rent blev det i alla fall och vi for tillbaka till den nya lägenheten för lite mer plock och sedan en gemensam sen lunch. När klockan började närma sig fem sa min syster åt mig att åka hem, hon tyckte jag var för trött och gjorde ändå ingen nytta med mitt planlösa velande fram och tillbaka genom rummen.

I envis förnekelse av mina egna begränsningar tyckte jag att jag kunde fortsätta en liten stund till men hon slängde ut mig och jag fick skjuts hem av brorsan som skulle åka hem till Göteborg tillsammans med vår moster som varit på besök och hjälpt till med flytten. I bilen på vägen hem kände jag hur jäkla trött och borta i skallen jag faktiskt var.

En timma efter hemgång funderade jag allvarligt på att lägga mig för att vila en stund men eftersom jag var rätt säker på att jag skulle somna har jag istället tvingat mig själv att vara vaken. Planen är istället att gå och lägga mig tidigt (snart!) och sedan sova ut ordentligt imorgon eftersom jag inte behöver hjälpa till med några fler flyttrelaterade saker.

Nu på kvällen har mitt planlösa vandrande fortsatt men jag har i alla fall lyckats knåpa ihop lite middag bestående av kyckling och pasta, något mer avancerat än så orkade jag inte med. Gott blev det i alla fall även om kycklingfilé tillagad i ugn ser jäkligt tråkig ut hur mycket goda kryddor man än strör på. Imorgon får jag göra något aptitligare.

fredag 30 mars 2012

Lång dag

Klockan åtta i morse stod jag redo att ge mig iväg för att hjälpa mamma flytta till sin nya lägenhet, bort från de långa tegelstenslängorna och till ett rött trähus med tre lägenheter i ett lugnt och fint område. Nästan elva timmar senare är jag nu hemma, trött och sliten efter en lång dag av att packa upp och släpa runt lådor och påsar i den nya lägenheten.

Imorgon kommer vi städa den gamla lägenheten där jag blivit särskilt utnämnd att bona vardagsrumsgolvet och sedan kommer vi försöka göra i ordning det sista på det nya stället. Efter närmare trettio flyttar under vårt liv har mina syskon och jag fått in svängen och kör på tills vi blir klara vilket oftast tar två till tre dagar men sedan är det i alla fall gjort.

torsdag 29 mars 2012

Ta och ge igen

Redan klockan kvart i sex i morse rullade jag ur sängen för att hinna äta frukost och göra mig i ordning innan det var dags att ge sig av mot busshållplatsen så att jag kunde åka till sjukhuset och göra den där magnetröntgen som hägrat över mitt huvud en tid nu. Jag var först på plats, till och med innan receptionen öppnat men sedan gick det minsann snabbt.

I vanliga fall tar undersökningen omkring 90 minuter eftersom de kör både huvud och nacke men den här gången ville de bara ta en titt på min hjärna så 45 efter att jag först åkt in i röret fick jag komma ut igen. Sedan var det bara att hoppa på nästa buss för att ta sig till jobbet och några hållplatser senare klev en av mina kollegor ombord för att göra samma resa.

Vi pratade om lite dittan och dattan innan vi på något vänster kom in på barn som är elaka mot djur och jag berättade om tisdagens fruktansvärda fjärilsjakt där en av våra blivande 6-åringar smög på fjärilarna och försökte slå ihjäl dem. Min kollega berättade om en liten filmsnutt hon sett på en annan blogg om just detta att barn inte är så snälla alla gånger.



När jag såg det här klippet kände jag verkligen hur det började koka i mig.  Självklart kan man inte veta helt säkert vad som hänt innan, barnet gråter ju så kanske hade katten redan rivit honom. Men de flesta katter jag vet springer iväg efter att ha rivit någon och den här katten ligger kvar och verkar mest lite oroad av allt skrikande och gråtande.

Och sedan... sedan lappar den jävla ungfan till kattstackarn och jag får lust att vrida om hans lilla nacke. Djur är i en jävligt utsatt position, de måste lita på att vi ska ta hand om dem och inte skada dem. Tyvärr är små barn inte särskilt bra på det och jag vet inte varför, kanske för att de inte ser djur som tänkande levande varelser utan ytterligare en pryl.

Kanske tycker de att det är okej att smälla till en sak bara för att de är arga och ledsna, eller så är de helt enkelt bara jävligt oempatiska och elaka. Senast idag fick jag bevis på det när vi hittade en humla på gräsmattan, den såg okej ut men kunde inte flyga. Jag och två barn följde efter den över gräsmattan när ett av barnen föreslår att vi dödar den med en vass pinne.

I sådana lägen är det fan helt okej att djuren ger igen även om en stackars fjäril eller humla inte har en chans mot en unge med en spade i näven. Däremot tyckte jag att katten i klippet gjorde helt rätt och satte ungfan på plats, man kan inte gå genom livet i tron att det är okej att misshandla eller döda andra levande varelser.  Det är så sociopater föds!

onsdag 28 mars 2012

Fas ett avklarad i skräckföljetongen

Dagens tandläkarbesök gick bra trots att jag var på helspänn under hela tiden och vid ett par tillfällen tårade sig det i ögonen även om den massiva dos bedövning jag fick åtminstone förhindrade att jag kände någon smärta. Det tog inte särskilt lång tid att få ut den sista krånglande visdomstanden även om det denna gång krävdes lite rejälare verktyg.

Tandläkaren varnade för att tanden kanske skulle spricka eftersom det fattades en bit av den (anledningen till att den skulle dras ut) men på något sätt kom den ut hel och fin efter bara några minuter. Bedövningen satt i under flera timmar och det är först nu på kvällen som jag börjat känna av en viss spänning i käken men annars verkar allting ha gått bra.

Trots upprepade positiva upplevelser hos tandläkaren kan jag inte komma över min rädsla men det hjälper när både läkaren och sköterskorna är engagerade och empatiska, det är som min kollega säger och ibland är det nog att de klappar ens arm medan man ligger där. Någon gång kanske jag till och med slutar känna mig nervös och svimfärdig inför ett tandläkarbesök.

Imorgon ska rädsla nummer två utmanas då jag fått en tid till magnetröntgen. Jag har aldrig gillat trånga utrymmen, till och med tanken på att inte kunna röra mig fritt gör att jag drabbas av en lätt ångest och att då spendera över en timma inne i ett trångt rör är ingen höjdare. Men nu när tanden är utdragen känns det ändå som att det värsta är över för denna vecka.

Fredag och lördag ska jag vara flytthjälp till min mamma som nu ska byta lägenhet, jag har fått dispens från kartongbärande på grund av min svaga vänsterarm och har istället blivit satt på att plocka upp i den nya lägenheten samt att laga mat till det hungriga flyttlaget, uppgifter som jag dessutom får hjälp med en av min mostrar som jag inte träffat på länge.

tisdag 27 mars 2012

Ny favoritsång

Vila i frid, burken

Jag slutade tidigt idag och hann hem för att vila en liten stund innan det var dags att göra lite ärenden tillsammans med syrran. Det hanns med allt från skoinköp till storhandling. Jag lämnade även in min krånglande hårddisk och fick ett servicekvitto på att ärendet beräknas vara avslutat till mitten av april men det lär vi väl få se.

Hur som helst känns det bra att äntligen ha lämnat in den och även om all information antagligen kommer gå förlorad så ska det bli skönt att ha lite mer ytrymme att röra sig på. Min laptop är ju inte bara liten till formatet, den har även inte så stort lagringsytrymme. I alla fall inte i jämförelse med min 1tB hårddisk som nu har gått till datorhimmlen.

måndag 26 mars 2012

Uppgivenheten är ett svartögt monster

Jag sitter här med min bromsmedicinspruta i handen och känner hur det tar emot i hela kroppen att trycka in nålen. Jag har varit dålig på att ta den under den senaste tiden, motviljan har legat som ett svart töcken i mig och jag har ofta med vilje glöm bort att ta mina injektioner. Jag vet att jag borde, att jag måste, men något inom mig vägrar att erkänna det behovet.

Det finns en sorg inom mig just nu och jag undrar om jag kanske inte gått baklänges genom sorgens fem steg, istället för att börja med förnekelsen och sluta med acceptansen har jag istället gjort tvärtom. För jag kände aldrig någon sorg i början, jag var villig att acceptera min sjukdom och göra vad jag kunde för att bekämpa den men viljan att kämpa har blivit svagare.

Allting inom mig skriker att det här inte är sant, att det här ödet inte är rättvist, att jag inte förtjänar den här sjukdomen. Hur kunde jag som bara var tjugofem år när jag fick min diagnos, drabbas av detta? Nu fem år senare är jag fortfarande ung med hela livet framför mig men det känns inte så, det känns som jag har blivit bestulen på något viktigt, på mitt liv.

Jag ser nålen och den klara vätskan inne i kanylen och jag vet att den är min bästa chans att faktiskt ha ett liv, att kunna leva ett bra och aktivt liv i många år till, men det finns en slags uppgivenhet bakom den tanken. För jag vet att medicinen inte kommer göra sådana underverk som jag trodde i början, jag vet ju hur snabbt mina symptom försämrats hittills.

Det känns meningslöst att ta mina injektioner när de ändå inte gör något för att hålla sjukdomen tillbaka, när jag trots allt gång på gång drabbas av skov och jag bara blir allt sjukare.  Jag har inte gjort något för att förtjäna detta och trots flera år av att ta injektionerna är jag sämre idag än jag var för bara ett par år sedan. Ibland vill jag bara ge upp.

söndag 25 mars 2012

Hårlös eller ej

Idag har jag tagit bort vinterpälsen nu när våren är här och man förhoppningsvis snart kan gå med bara ben. Jag brukar inte bry mig om rakhyvlar och sådant skräp under vinterhalvåret eftersom det ändå bara är jag som ser eländet och jag kan låtsas att lurvet på benen håller mig varm. Men så snart det är dags att visa upp sig vill jag helst vara så ohårig som möjligt.

Jag vet att det finns de som aldrig raka sig någonstans utan låter håret växa lite som det vill, en del för att de lider av min vinterlathet året runt och andra för att... ja, jag antar att det är någon slags markering de gör. Varför ska kvinnor raka sig och allt det där. För egen del tycker jag det ser trevligare ut men det får väl vara upp till var och en om de ska vara lurviga eller inte.

lördag 24 mars 2012

Onaturligt fenomen

Min inre klocka är inställd på att det alltid ska vara normaltid, eller det som också kallas vintertid, och när det nu är dags att ställa om klockan och helt plötsligt börja gå upp en timma tidigare så blir min dygnsrytm helt skev och fortsätter vara så ända tills vi ställer om klockorna till normaltid igen - och jag verkar inte vara den enda som lider av omställningen.

Sveriges Radios hemsida kan man idag läsa en artikel om en studie som visar att risken att drabbas av en hjärtinfarkt ökar de närmaste dagarna efter att vi gått över till sommartid, antagligen på grund av stressen och sömnbrist. Samma studie visar också att infarkterna minskar nät vi går över till normaltid. Jag kan inte säga att jag är förvånad, sommartid är ett onaturligt påhitt.

Visst är det väl trevligt med längre kvällar men vad är egentligen nyttan i övrigt? Enligt en kommentar på artikeln på Sveriges Radios hemsida har Ryssland helt avskaffat tidsomställningen, bland annat på grund av hälsoriskerna och även på grund av de svårigheter som lantbrukare med djur har upplevt, så varför i helvete skulle inte vi i Sverige kunna göra likadant?

tisdag 20 mars 2012

Soppa för de sjuka

Idag släpade jag mig iväg till vårrdcentralen och fick mina farhågor bekräftade; jag har influensa. I går kväll hade jag så hög feber att jag trodde att jag skulle kokka sönder och jag har svettats och frysit om vartannat hela natten. Rösten som var borta i fredags och lördags försvann igen i går eftermiddag trots (eller kanske på grund av) att jag inte använt den särskilt mycket.

Eftersom det inte finns så mycket att göra åt influensa blev jag hemskickad igen och tillsagd att ta Alvedon för att lindra febern och få i mig mycket vätska, som om det inte var smärtsamt uppenbart. Dagens vätska ska bestå av kycklingsoppa eftersom det går ett gammalt rykte om att just soppa ska vara bra. En väninna i Australien brukar skicka mig virtuell soppa.

Jag kan ju inte påstå att jag är särskilt pigg på att ställa mig och laga mat just nu men det är ett nödvändigt ont efetrsom jag vill få i mig lite mat. Att hamna på sjukhus igen för att jag har vätskebrist och inte har ätit ordentligt på en vecka, det vill jag helst slippa. Istället tänker jag stanna hemma i några dagar och kurera mig och förhoppningsvis bli frisk.

måndag 19 mars 2012

Hårda bud i Mellerud



En gång i tiden bodde jag i just Mellerud, faktum är att det var där jag växte upp efter att ha flyttat dit när jag var runt tre år gammal och sedan inte kom därifrån förrän jag fyllt arton. De flesta har väl hört uttrycket hårda bud i Mellerud men få verkar faktiskt veta var den här lilla hålan liggeroch gör de det så... ja, bör de nog köra förbi i alla fall för det bästa väntar där.

Jag har skrivit förut i den här bloggen om hur jag inte hade den roligaste uppväxten och tyvärr färgar det min åsikt om en annars fin men ack så tråkig plats. För Mellerud i sig är faktiskt inget att ha, det är allting runtom som gör det värt att åka till Dalslands djupa skogar. Åk förbi Mellerud till Vänerns strand, upptäck landskapet och  vandra in i de mörka skogarna.

Av alla platser, alla vilda mörka platser som finns i vårt land, tycker jag om Dalsland mest och inte bara för att jag är totalt partisk i frågan. Jag saknar friheten och öppenheten varje sommarkväll när jag inser att jag inte bara kan gå utanför dörren, promenera i fem minuter och plötsligt befinna mig ute på landet mitt mellan en kohage och en äng.

Jag är långt ifrån någon Skogs-Mulle, jag brukar faktiskt säga att jag får lappsjuka varje gång jag besöker min syster ute på landet, men trots det älskar jag att vara i naturen, att gå i skogen och hitta småstigarna. Inte för att jag vill komma någonstans eller för att jag lider av ett desperat behov av att utforska världen utan just för naturens skull, för grönskan och allt som lever.

Och när jag sett mig omkring tillräckligt länge tycker jag om att veta att precis runt hörnet finns civilisationen, jag vill veta att därväntar alla bekvämligheter och om jag skulle vilja det så kan jag bege mig in till stan och den kommer vara full av liv. Just det var till stor del anledningen till varför jag lämnade Mellerud, bristen på liv och rörelse i en pittoresk liten håla.

söndag 18 mars 2012

Mitt och ditt och demokratin

Många (äldre) klagar på att vi lever i en alltmer opersonlig och datoriserad värld där man hellre umgås med kompisarna online än ansikte mot ansikte. Samtidigt som vi då kommer allt längre ifrån varandra, märker jag hur vi också knyts närmare i en mer och mer globaliserad och interkulturell värld med nya sociala regler och kulturella seder och bruk att följa och ta hänsyn till.

Anledningen till varför jag ens kom på att skriva den här inlägget är på grund av något som hände ute på gården nedanför mitt fönster för inte sålänge sedan. Brevbäraren var på besök i huset och hade lämnat sin gula lilla flakmoppe utanför porten. När han kom tillbaka var mopeden omringad av nyfikna ungar och en järv unge hade till och med klättrat upp på sadeln.

Vi må leva i en värld där vi tydligen ser allt mindre av varandra, men när vi väl möts så är gränserna mellan ditt och mitt rätt så utsuddade. Nu vet jag självklart inte om det är så överallt, kanske i mer homogent svenska områden fortsätter livet som det gjorde när jag var liten och barn inte tog för sig på samma sätt, inte trodde att hela världen låg för deras fötter och det var deras rätt att ta den.

Vare sig man vill eller ej så är man ju en produkt av Jante-lagen, man tror fan inte man är värd mer än någon annan och det ska ingen annan tro att de är heller. Men idag och särskilt i det mångkulturella bostadsområde där jag bor och på den förskola där jag arbetar, märker jag en markant skillnad. Barn idag (eller bara här?) verkar tro att de är störst, bäst och vackrast och hör sen.

För flera år sedan läste jag som del av en högskolekurs, en bok om det här med kulturella skillnader vad gäller ägande. Bland annat stod det att i vissa kulturer så finns det inget som heter mitt och ditt, eller åtminstone inte än som ett väldigt löst koncept, och man äger istället allting tillsammans. Vilket kanske gör det helt okej att leka med brevbärarens gula moped. 

Det skulle säkert vara lätt att skylla på föräldrarna och säga att de uppfostrar (eller snarare tvärtom) sina barn så att de växer upp i tron att det är fritt fram att göra som de vill, att ta vad de vill, men så enkelt är det inte. Tyvärr måste vi i förskolan ta på oss en del av skulden efter att i mer än tio års tid hjälpt fostra självständiga individer.

Det är förstås inget fel på att vara självständig och veta vad man vill, att tro på sig själv och allt det där, men nu börjar vi märka av baksidan av dessa fina egenskaper. Barn som är själviska och oempatiska, barn som fått lära sig att det är bättre att tänka på sig själv och sitt innan man tänker på andra - och nej, det var aldrig vår mening men i slutändan blev det ändå så fel.

Delvis tror jag det beror på vad som står i läroplanen om att vi ska fostra barnen till demokratiska samhällsmedborgare och att barn ska ha inflytande i förskolan. Jag håller visserligen med och strävar efter att ge barnen chans till inflytande, men jag tror att det många gånger blir fel när barnen får för mycket inflytande, för mycket att säga till om både i förskolan och hemma.

Självklart vill man arbeta efter vad läroplanen säger, det är trots allt den som ska styra hela vår pedagogiska verksamhet, men jag tycker inte vi ska glömma att vi arbetar med barn och de behöver i mångt och mycket regler och gränser än de behöver vara med och bestämma om smådetaljer under dagen så som vilken lekplats man ska gå till eller vart man vill sitta runt matbordet.

Precis som med allting annat man gör där barn är inblandade så bör även inflytande ske med måtta, det är inte sunt att tro att man kan låta en fyraåring kontrollera vad som ska ske under dagen och sedan förvånas när samma unge tio år senare tror att han eller hon fortfarande kan bestämma över sin omvärld. Låt oss inte glömma att demokratiska samhällsmedborgare har skyldigheter likväl som rättigheter.

fredag 16 mars 2012

Överhettade drömmar

Jag hade feber större delen av natten och som om mina drömmar inte är konstiga nog i vanliga fall blir de ännu märkligare när jag är halvvägs mellan sömn och vakenhet och har en högre kroppstemperatur än normalt. I mitt halvsovande tillstånd började jag tänka på Darth Vader av alla människor och hur otroligt läskig jag tyckte han var.

Jag kan inte påstå att jag var direkt rädd för honom men jag tyckte inte om honom, vilket är lustigt för numera tycker jag att Darth Vader är en rätt så bra karaktär. Någon som fortfarande skrämmer mig och alltid har gjort är clownen från filmen DET, spelad av Tim Curry. Min syster menar att det är bara att intala sig själv att det är Curry så slutar han vara läskig men det funkar inte för mig.

Clowner överhuvudtaget är inget jag är särskilt förtjust i men den här filmclownen tar verkligen priset i läskighet när han kryper runt i avloppstunnlar, ligger på lur under folks sängar och får det att välla upp blod i handfatet. Fast jag kan ju inte säga att jag tycker han är helt avskyvärd, det är ju trots allt clownen som räddar hela filmen från att vara rätt så meningslös och med ett skitdåligt slut.

Efter clownen från DET skulle nog de allra flesta vara nöjda för vad kan vara läskigare än en clown med vassa tänder? Jo, kära läsare, en docka med galet hår och som åker runt i en flygande rullstol. Jag tänker så klart på eremiten Bertil från den gamla serien Skrotnisse och hans vänner. Jag hade mardrömmar om den där gubben i hans flygande stol och drog alltid ner persiennen innan det blevhelt  mörkt ute.

Jag ville ju inte råka titta ut och få syn på Bertils fula tryne utanför mitt fönster på andra våningen. På något sätt skrämde det mig mer än en clown under min säng, men kanske mest efetrsom min överaktiva fantasi talade om för mig att clownen var tvungen att dela plats därunder med min barndomsfasa Sprutmannen, ett mörkklätt monster som inget hellre ville än att sticka mig med sprutnålar.

I natt kom alla dessa läskiga män till mig på besök i mina feberdrömmar, den ena paraderande efter den andra men för en gång skulle var jag alldeles för trött och sjuk för att orka bry mig och istället tittade jag på dem med milt intresse och kom på idéen till det här blogginlägget. Jag tror inte att de inte längre skrämmer mig men just idag är jag ändå fri från deras obehagliga inflytande på mina drömmar.

tisdag 13 mars 2012

Hej då, lilla madam

Bast 28 mars 2002 - 13 mars 2012
Jag hann precis posta det förra inlägget när telefonen ringde och min syster berättar att de idag blev tvungna att avliva vår älskade lilla kattfröken. Hon har haft ont i några dagar och inte velat äta så min syster och svåger tog hene till vetrinären och de sa att hon hade tumörer i magen. Hon är borta nu och ska begravas i trädgården där solen lyser så fint när den går upp på morgonen.

Den stora glassdebatten

Det har den senaste tiden blossat upp en något löjlig debatt i artiklar och på insändarsidan i  min lokaltidning. Debatten handlar om huruvida förskolor ska servera glass när barnen fyller år. Anledningen till varför många förskolor plockat bort denna del av födelsedagsfirandet är eftersom de anser att barnen får i sig alldeles för mycket socker och barnfetman ökar.

Jag kan absolut hålla med om att det finns alltför mycket socker i både det ena och det andra som barn (och vuxna) stoppar i sig men hur skulle en enda usel liten glasspinne kunna göra barnen feta? På min förskola är glass det enda sockret barnen får förutom det som finns i till exempel den naturella yoghurten eller lite kanel och socker som strös på frukostgröten.

Söta mellanmål i form av kräm är något som inte funnits på åratal och oftast serveras det smörgåsar och frukt. Ändå tycks det vara gängse mening bland många förskollärare och även gemen man som uttalar sig i tidningen, att barnen skulle bli feta av att bjudas på glass. Tydligen är fetma likställt med 20 födelsedagsfirande om året (eller 28 som är fallet på min avdelning).

Jag finner hela debatten både märklig och rätt så löjlig. Ska vi i förskolan sluta bjuda på vaniljglasspinnar eftersom föräldrarna hemma ger barnen socker i alla dess former? Har vi verkligen återgått till den gamla barnstugetiden då personalen drillade barnen i allt från bordsskick till hygien som de små telingarna sedan lärde vidare till sina föräldrar och äldre syskon?

Jag anser det inte vara min uppgift att uppfostra föräldrarna genom att ta bort en enda liten del av barnens speciella dag. Är det inte bättre att vi i förskolan visar barnen att man kan njuta av sötsaker vid speciella tillfällen och i måttliga mängder? En glasspinne per barn eller en bit tårta om något barn har med sig det och bjuder på på sin födelsedag.

Skulle vi helt förbjuda sockret finns istället risken att godis blir en del av barnens tonårsrevolt. Det kan tyckas långsökt kanske men jag har en äldre kusin som aldrig gav sina barn godis, deras lördagsgodis blev istället moroötter och gurkstavar och när de blev äldre och fick sin veckopeng gick hela slanten till den förbjudna frukten, godis i stora lass.

lördag 10 mars 2012

Datorexperten på fortsatta äventyr

Uppenbarligen dog jag inte av en elektrisk stöt men inte hjälpte det att plocka ur CMOS batteriet ur datorn heller. Eller ja, inte helt sant eftersom exakt det jag ville hände och mina BIOS återställdes men problemet med datorn löstes inte. Däremot fick jag ställa in tid och datum igen innan datorn återigen stängde av sig själv, den äckliga lilla burken.

Idag har jag istället försökt mig på att göra en återställning till fabriksinställningar men tyvärr fungerar inte det heller och enligt ett minnesdiagnostiskt verktyg jag körde kan hårddisken inte längre kännas av. Jag har kollat upp möjligheten att kontakta tillverkarens kundservice bara för att inse att de inte har någon jävla kundservice att kontakta.

Är det meningen att jag ska ta med datorn till återförsäljaren nu eller vad? Jag blir så trött på hela skiten och det är inte ens två år sedan jag köpte datorn. Jag har kommit så långt jag kan i att försöka fixa problemet på egen hand, all information jag hittar nu är samma som jag redan läst (och försökt) men ingenting verkar fungera. Blir så trött!

fredag 9 mars 2012

Silverkanten

När något ska hända så ska det fanimej hända allt på en gång och i slutet av den här månaden blir precis en sådan tid. Jag har vetat i ett par månader nu att den 30 mars ska jag ta ledigt från jobbet för att hjälpa mamma flytta. För en vecka sedan fick jag ett brev om att den 28 mars har jar en tandläkartid för att laga en trasig tand och häromdagen kom brevet om ny MRI den 29 mars.

Så inte bara måste jag ta en hel dag ledig, jag måste även ta ut komptid två förmiddagar och jag vill inte behöva göra något av det. En sak som är bra med att allt sker samma vecka är att min tandläkarskräck långt överstiger min klaustrofobi så att åka in i det där röret kommer jag väl knappt bry mig om den här gången... ja, där har vi silverkanten på orosmolnen ta mig tusan.

torsdag 8 mars 2012

Datorexperten

Eftersom min datorn bestämt sig för att testa mitt tålamod och det tålamodet håller  på att sina efter en vecka på en för all del söt och behändig, men ack så liten, laptop, har jag nu genomfört ytterligare en operation på burken. Jag är inte särskilt haj på datorer, i alla fall inte på deras insidor, men det är rätt otroligt vad man kan lära sig att göra online.

Efter en hel del reserach och ett flertal misslyckade försök med än det ena, än det andra, har jag nu på kvällen varit inne i det allra heligaste och med risk för liv och lem avlägsnat ett CMOS batteri för att se om jag på så sätt jag göra en reset av mina BIOS. Visst låter det som att jag vet exakt vad jag pysslar med? Eller kanske inte men litegrann i alla fall.

Om ett par timmar planerar jag sätta tillbaka batteriet för att se om det hela haft någon effekt. Egentligen så som jag förstått det, behövs det bara en kvart men jag tar det säkra före det osäkra eftersom jag också läste att en person hade ute batteriet i tre timmar innan han satte tillbaka det och jag vill ju inte vara sämre själv även om jag satsar på två timmar.

Förhoppningsvis ska detta fungera och jag kommer inte få en elektrisk stöt och dö medan jag håller på. Det vore ju snöpligt om jag faktiskt lyckades fixa problemet men dö på kuppen. Inte värt att tänka på ett sådant elände. Jag kommer istället luta mig tillbaka och anta att jag nu är en expert på datorer som faktiskt kommer lyckas med mitt experiment.

måndag 5 mars 2012

Dumdristighet?

Idag är en sådan där dag som jag skrev om i förra veckan, när min MS-fatigue fått mig att förlora en stor del av dagen och det är fortfarande mycet som ska hinnas med. Fast då, i förra veckan, somnade jag ju sent på eftermiddagen och idag somnade jag halv ett så det är en enorm skillnad och jag ska allt hinna med att både handla (och tränat om jag inte varit så snorförkyld).

Jag har ju hört att det inte är bra att träna när man är sjuk och det fick jag erfara igår. Efter några dagars önskan om att bara få stilla somna in för att slippa ifrån allt vad förkylning hette, kände jag på söndagen att jag kanske inte hade feber i alla fall. Det blev alltså ett 45 minuters-pass och jag trodde fanimej att hjärtat skullle slå sönder revbenen på mig redan efter fem minuters uppvärmning.

Jag fick lägga om tanken lite och köra betydligt lugnare och efteråt önskade jag ändå att jag låtit bli. Det där välmåendet som brukar infinna sig fanns inte att skåda och mest av allt kände jag mig bara ännu sjukare och eländigare än innan jag började. Idag ska jag, trots gårdagens motgång, ändå försöka men kanske dra ner på tiden lite och köra ett lättare pass än jag vanligen gör.

Hade lit feber i morse på jobbet och hostar fortfarande nätterna igenom, men jag känner mig ändå relativt mycket bättre än jag gjorde i helgen. Nu hoppas jag att alla förkylningar och influensor åt helvete så att våren kan gå i friskhetens tecken men när man arbetar med barn så är det något av ett lotteri när man är frisk och inte. Det hade varit spännande om det inte varit så hemskt att vara sjuk.

söndag 4 mars 2012

Paniken är total

För några timmar sedan gick jag ifrån datorn för att ordna ett litet mellanmål. När jag kom tillbaka hadedatorn dött och startat om sig själv men fastnat i boot-läge och vägrade fortsätta starta upp datorn. Tyvärr har jag ännu inte lyckats lista ut vad problemet är så just nu använder jag min laptop medan jag försöker komma på hur jag ska göra för att fixa problemet.

Tyvärr vet jag inte exakt vad som är problemet så att fixa det har visat sig vara extremt svårt. Det går att stata i felsäkrat läge ungefär var tredje försök men resten av gångerna så fastnar datorn i boot-läget och efter ett tag så säger den åt mig att sätta i systemsdisken och trycka på Enter. Lättare sagt än gjort eftersom jag inte har någon jäkla systemsdisk.

Jag måste erkänna att jag inte är något datorgeni, långt ifrån det och jag vet faktiskt inte vad jag sysslar med. Det stör mig ungefär lika mycket som det faktum att datorn klappade ihop från början. Man tycker ju att den borde vara mer tacksam när jag tar så väl hand om den, aldrig tvingar den att överanstränga sig och bara kör snälla och säkra program.

Vad mer begär den liksom? Otacksamma plåtniklas! Jag behöver inte ens ha internet om den vill strula med mig men all min musik och alla mina filmer körs på datorn och dem kan jag inte leva utan. Vilket säkert är vad den jäkla maskinen vet och plågar mig med... Eller så är det ett dött objekt utan känslor eller baktankar och lär inte känna smärta när jag slår ihjäl den.

lördag 3 mars 2012

Fel men ändå helt rätt

Jag gjorde ett personlighetstest på Jobbsafaris hemsida för att se vilken personlighetstyp jag var och vilket yrke som skulle passa mig bäst om jag kunde arbeta med precis vad som helst. Jag kan ju säga att förskollärare inte fanns med på den slutliga listan trots att det är ett arbete jag trivs mycket bra med. I det här inlägget tänkte jag i alla fall dela med mig av vad Jobbsafaris test kom fram till om mig. 

Extrovert (E)
Du upplevs ofta av andra personer som en pratsam människa som sprider energi och väcker entusiasm hos andra. Du fokuserar gärna på människor och saker omkring dig. Du funderar ofta inte så länge på en fråga eftersom du vanligtvis har ett snabbt svar redo. Sitter du i möte, hamnar du ofta i livliga diskussioner med en större grupp människor. När du får e-post svarar du helst kortfattat eftersom du hellre kommunicerar ansikte mot ansikte med andra människor. Du har ett behov av att diskutera dig fram till en lösning under ett möte istället för att fundera över det ensam. Du tänker bäst när du pratar. Du får ofta försöka dämpa dig så att de mer introverta i gruppen får komma till tals. 
  • Social
  • Pratar mycket
  • När de pratar är det inte alltid genomtänkt
  • Pratar för att kunna fundera
  • Har ofta ett mycket akrivt kroppsspråk 
Förnimmelse (S)
När du lägger fram något börjar du ofta med fakta och konkreta exempel som talar om hur de kan användas i praktiken. Du presenterar ofta detaljrika förslag med idéer  som är realistiska och baserade på praktisk erfarenhet. Dina förslag på lösningar till de problem som eventuellt uppstår, kan oftast användas omedelbart och genomföras med en gång. Du är ofta bra på att förbättra förslag och lösningar på problem som uppstår inom de angivna ramarna. Dessutom kommer du även att uppleva att det ofta är du som är med och ser till att den fastställda agendan följs under möten. 
  • Fakta
  • Detaljer
  • Hur saker och ting är här och nu
  • Mest praktiskt
  • Fokuserar på de fem sinnena 
Tänkande (T)
När du presenterar ett förslag är det ofta kort och koncist, och du har oftast undersökt fördelar och nackdelar för varje alternativ. Ditt sätt att lägga fram förslagen på är intellektuellt betonat, kritiskt och objektivt och om du ska överbevisas om att saker kan göras på ett annat sätt, krävs det motsvarande logiska och opersonliga argument för att du ska ta med dem i dina överväganden. Du börjar gärna med att förklara mål och avsikter med dina förslag. Om du ska arbeta med andra uppgifter än de du har tänkt dig, behövs oftast en del tid undet mötet för att motivera dig. Du betraktar gärna de mänskliga faktorerna som något som bara behövs tas med i beräkningen i sista hand, när de sakliga frågorna är beslutade. 
  • Analyserar
  • Mer objektiv
  • Lägger vikt vid principer och analytisk sanning
  • Ser på ekonomiska fakta
  • Tänker länge innan ett beslut fattas, ett beslut som de sedan håller fast vid 
Värderande (J)
Du värdesätter ofta planer med strama tidsramar. Du bryr dig inte om ifall det inträffar överraskningar i samband med den fastslagna planen, varför du gärna vill informeras snarast om ändringar. Du förväntar dig oftast att andra runt omkring dig genomför sina uppgifter inom avtalad tid och du ger ofta klart uttryck för deras ståndpunkter och beslut. När andra hör dig tala, pratar du om resultat och uppnående av mål, och vid möten är du ofta fokuserad på de uppgifter som ska utföras. 
  • Planering
  • Fokuserar på beslut
  • Vill gärna se snabba resultat
  • Vill avsluta en uppgift innan de påbörjar en ny
  • Vill skapa system och ha kontroll 
Sammanfattning av min persontyp (ESTJ)
"Fokus på att strukturera arbetsuppgifter så att målet kan nås"

ESTJ-typer är ofta rationella, lojala och beslutsamma personer, de gillar struktur, planering och effektivitet. Deras främsta talang är att strukturera och skapa ordning i saker och ting, så att arbetsuppgifter kan avslutas. De är bra på att följa upp och berömma de personer som har utfört arbetet. De passar bäst för att arbeta inom existerande strukturer efter uppgjorda procedurer.

För ESTJ-typer är det viktigt att organisationen eller företaget är strukturerat och välorganiserat, så att de kan bygga upp välfungerande procedurer för att utföra arbete. Man hittar därför oftast denna typ i hierarkiska organisationer. Ofta hittar man ESTJ-personer i jobb där de kan utnyttja sin begåvning för att strukturera och bringa ordning i saker och ting snabbt och effektivt, så att målet kan nås. Därför hittas de oftast inom; 
  • försäljning
  • ledning
  • undervisning i tekniska ämnen
  • polis och försvar
  • chefer i mindre företag
  • personlig service 
Mina tankar 
Jag kan nog hålla med om en hel av detta; jag talar oftare än jag tänker efter men oftast eftersom jag redan har en åsikt om ämnet och därför ett färdigt svar; jag gillar att diskutera men kan ibland prata för mycket och har även en tendens att köra över folk, inte för att jag vill försöka tysta dem utan efetrsom jag är så inne i det jag själv försöker få fram att jag inte märker att de också har något att säga.

Att jag tänker bäst när jag pratar är en av anledningarna till att jag hemma ibland pratar högt för mig själv, särskilt när jag håller på med flera saker samtidigt. På jobbet blir det oftast så att jag börjar säga en sak men medan jag pratar om den saken så hinner fyra nya idéer dyka upp, jag vidarutvecklar min orginaltanke under tiden som jag berättar om den vilket jag kan tänka mig är förvirrande för alla andra.

Jag gillar struktur och jag gillar att veta att en plan är genomförbar, jag är inte den som svävar ut eller modigt hoppar på nya tankesätt eller blir kreativ när det kommer till genomförandet. Jag är väldigt ordningssam vilket underlättar när jag ska strukturera upp min dag eller en planerad aktivitet, men när man arbetar med barn går det ju som de flesta säkert vet, inte alltid att följa en utstakad plan.

Jag försöker inte bli för involverad i diskussioner men det är inte alltid så lätt, däremot hoppas jag att jag ändå kan hålla mig kritisk och objektiv när situationen kräver det. Det är lättare sagt än gjort så klart men jag har förmågan att distansera mig från en hetsig diskussion eller jobbig situation. Mycket av det beror säkerligen på att jag har vad jag tycker är logiska och genomtänkta argument som alla borde kunna acceptera.

Det är också det här som jag vet gör att vissa tycker jag är irriterande, min syster har sagt flera gånger att jag är envis och argumentativ och inte ger med mig i första taget. Det är inte för att jag är obstinat och absolut måste ha det på mitt eget sätt, det beror helt enkelt på att jag är fast övertygad om att jag har den bästa lösningen och vill någon säga annorlunda så får de ta mig tusan upp till bevis.

Jag arbetar definitivt bäst under tidspress, eller i alla fall när jag vet att jag har si eller så lång tid på mig att bli färdig med något. Jag är en mästare på att skjuta på saker om jag vet att jag kan bli färdig närsom bara jag gör det någon gång. Känner jag inte piskan på ryggen så lägger jag gärna saker åt sidan och fokuserar istället på sådant jag vet att jag måste göra, saker som absolut inte kan vänta.

Det var säkert därför jag gjorde så bra ifrån mig i skolan där det fanns en fast ram för vad som förväntades av mig och när det var tänkt att jag skulle ha avslutat ett moment i min utbildning. Ett datum för när en uppgift skulle lämnas in eler en uppsats skulle vara inskickad är det enda som funkar, allting annat använder jag bara som en undermedveten ursäkt att strunta i att göra saker och ting.

De yrken som föreslogs var ju långt ifrån mitt nuvarande yrke, alla känns lite hårda och kantiga men å andra sidan kan jag ibland tycka att förskolläraryrket är för mjukt och fluffigt. Jag är definitivt inte en mjuk och fluffig typ, jag är en som pekar med hela handen, som har väldigt starka åsikter och som förväntar mig att världen ska falla in i en strukturerad och välordnad ram där allting flyter på perfekt.

Trots det kan jag inte tänka mig att arbeta med något annat, trots att att arbetet med barn är både kaotiskt och oberäkneligt så är det ändå det jag trivs med och bara för att min bild av en förskollärare inte stämmer in på min självbild så betyder det inte att jag är en dålig lärare. Jag är bara lite hårdare och kantigare än de där mysfröknarna som jag alltid föreställt mig jobbar med de minsta barnen.

fredag 2 mars 2012

Sjukligt ointressant inlägg

Jag har nu varit hemma från jobbet i två dagar eftersom jag åkt på en rejäl förkylning. Egentligen började det redan i måndags med att jag fick feber efter ett par feberfria veckor och sedan har det eskalerat. I onsdags arbetade jag mellan tio och halv fem och febern kom och gick under dagen tillsammans med ett rätt så krasst allmäntillstånd och fram mot kvällen var jag helt däckad.

Torsdag morgon kom och det var bara att inse att det inte skulle bli något arbete, febern var skyhög och det gjorde ont både här och där (men konstigt nog inte i huvudet). Under dagen blev jag bara sämre och sämre, halsen började göra ont, öronen kändes som att de var fulla av bomull och näsan rann konstant. Under kvällen började jag även hosta och hostan satt i och blev värre under natten.

När jag vaknade i morse hade jag ont i bröstkorgen och halsen på grund av allt hostande och under dagen har jag även börjat få muskelvärk i ryggen eftersom hostan inte vill ge med sig. Just nu har jag ingen feber men har haft det under större delen av dagen. Jag har försökt sova eller vila så mycket som möjligt så dagen har ändå gått rätt så snabbt och jag hoppas febern är borta tills imorgon.

Det jag funderar mest på är om det är en vanlig förkylning eller influensa som jag har åkt på. Jag har ju alla influensasymptomen men jag brukar bli rätt utslagen även av en vanlig förkylning så jag har svårt att känna skillnaden och att gå till vårdcentralen känns onödigt. Om det är influensa kan de ju ändå inte göra något åt saken så jag fortsätter sjävmedicinera med Alvedon och hostdämpande och hoppas bli frisk snart.

torsdag 1 mars 2012

Hur jag vet att jag är sjuk

  • Jag har feber i några dagar före förkylningen
  • Jag nyser alltid precis innan halsontet börjar
  • Oftast blir jag tät i höger näsborre
  • Förkylningshuvudvärk känns inte som vanlig huvudvärk
  • Jag får ofta feberfrossa
  • Jag får nästan alltid ont i vänster halsmandel (höger den här gången)
  • Nacken och axlarna är stela
  • Jag får febervärk i höfterna
  • Ögonen är glansiga och ser inte ut som vanligt
  • Fingerlederna är stela och fingertopparna är bortdomnade
  • Jag tappar aptiten