Sandslott och (mid)sommardrömmar

Någon gång igår förmiddag fann jag mig liggande på knä i sandlådan ute på gården, flankerad av fyra barn, med en liten gul spade i vänsterhanden och med högerarmen intryckt till armbågen i en tunnel som min kollega och jag byggt under sandslottet som vi tillsammans med barnen byggt upp. "Herregud, vad jag måste se tokig ut," tänkte jag men fortsatte trots det att gräva den där tunneln.

Några minuter senare sätter jag mig ner och borstar sanden från händerna, gnuggar armarna för att få bort den sista sanden från armbågen, vänder bort huvudet - och träffas rakt i örat av en kaskad sand som en av mina stora tjejer slungat iväg med skrämmande precision. Två centimeter till vänster och hon hade istället träffat mig rakt i ögat. "Men hör du, se dig för," muttrade jag med en tung suck.

En stund senare gick jag in för att hämta en hink med vatten att packa sanden i slottet lite hårdare med, bara för att inse att mina supersandiga skor i kombination med spillt vatten på golvet lämnade leriga fotspår efter mig. Så jag torkade upp på golvet och tänkte att jag måste tvätta av mina skor någon dag när jag kan låta dem stå och torka utomhus. "Det blir härligt att få gå barfota," tänkte jag glatt.

Några timmar senare var det dags att gå hem från jobbet och när jag väl hemma byter om till ett par sköna byxor och ett luftigt linne, hittar jag sand över stora delar av min kropp; i håret, bakom örat, i behån, till och med i naveln. "Lite skit får man väl räkna med," tyckte jag och slängde kläderna jag haft på mig i tvättmaskinen innan jag hoppade in i duschen för att tvätta bort ännu en dag på förskolan.

Idag när jag var på Lindex med min syster hittade jag en helt underbar maxiklänning som jag snabbt provade och blev ännu mer kär i. Min syster tvekade, funderade och synade mig från topp till tå medan jag blev alltmer osäker. "...eller, ja, jag antar, var skulle jag ha den?" säger jag lite tveksamt medan jag ser på mig själv i spegeln och verkligen önskar att jag kunde komma på ett bra svar på den frågan.

Min systers snabba svar blev; "På jobbet!" och det första jag tänker på är hur jag låg dubbelvikt i sandlådan, med en arm begravd under ett berg av sand, med smutsiga skor och sand i örat. Men min tvekan varade bara i några sekunder, snabbt överskuggad av det faktum att jag verkligen, verkligen önskar äga denna klänning. Kanske kan jag ha den när vi firar midsommar med barnen om några veckor... eller imorgon.