Man kan i alla fall lukta gott

En lista lång som min arm

De senaste dagarna har jag funderat på det här med att resa vilket är något jag alltid drömt om men sällan fått chansen att göra. Att se världen har stått högt på min önskelista ända sedan jag var liten och så även att bo utomlands, kanske ett hus i Spanien så som mina morföräldrar hade i många år innan de bosatte sig permanent i Sverige igen. När jag var yngre satte min ålder så klart käppar i hjulet och pengar att resa för är ju inget jag direkt rullar mig i men trots det så känner jag ibland ånger att jag inte rest mer än jag faktiskt har.

Listan på länder jag besökt är kort och (märkligt nog) geografiskt linjär då jag varit i Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien och Marocko, med en liten avstickare i sidled till Norge. Där jag varit mest 'r så klart Danmark men som många svenskar boende i närheten av Göteborg så är en tur till Danmark en dagsutflykt och inte en utlandsresa. Där jag varit flest gånger är Spanien och det har varit underbart varje gång, det är ett land jag mycket väl skulle kunna tänka mig att bo och inte bara besöka.

Detta leder mig då till en annan sak jag alltid velat göra och nu ångrar att jag aldrig gjort; lära mig ett nytt språk. Ja, man klarar sig utmärkt med engelska i de flesta länder, till och med i Frankrike även om ryktet är sant och det finns ett visst språksnobberi där, men ända sedan barnsben har jag haft en lista på språk jag skulle vilja lära mig och än så länge har jag inte lärt mig ett enda av dem. Jag försökte med franska på högstadiet men läraren var fruktansvärd och på två år hade jag lärt mig bara det mest grundläggande i språket.

När jag för ett par veckor sedan hade ett lära-känna-samtal med min nya chef kom vi in på min väg till att bli lärare och jag berättade hur jag från början velat bli tolk i teckenspråk men att det fattats fem ynka poäng för att jag skulle kunna komma in på rätt program och istället hamnade jag på mitt andrahandsval. Teckenspråk är ett annan av de språk som toppar min lista tillsammans med spanksa, italienska, grekiska, arabiska, ryska, mandarin och japanska, och jag menar verkligen toppar för det finns fler språk på den där listan.

Min chef menade att det finns ju fortfarande tid att lära sig ett nytt språk eller två och jag vill så väldigt gärna. Samtidigt så känns det som att vissa dagar har jag nog med att bara leva och att börja studera språk skulle ju i så fall ske på fritiden efter jobbet och ibland är det precis så jag orkar ta mig hem från jobbet innan jag faller ihop i en hög. Ett mindre problem är att jag inte vet vilket språk jag skulle välja att börja med, min lista är som sagt väldigt lång och jag vill välja ett språk som jag faktiskt får chansen att använda då och då.

Lär jag mig teckenspråk skulle jag ju kunna använda det om jag började prata med främmande människor på bussen, lär jag mig arabiska kan jag prata med föräldrarna på jobbet, lär jag mig spanska skulle jag kunna flytta ner till Spanien någon dag och lär jag mig grekiska skulle jag kunna besöka ett av länderna som står på toppen av min besökslista och prata med folket där på deras eget språk. Ni förstår ju själva att valmöjligheterna är alltför många för någon som drabbas av beslutsångest bara det gäller färgen på en tröja.

Jag kanske ska skriva ner alla språk jag skulle vilja lära mig, lägga lapparna i en skål och sedan dra en på måfå, blir det kroatiska så blir det liksom. Någonstans borde det ju gå att lära sig alla dessa språk från min lista, om inte annat så borde det ju finnas kurser man kan läsa på distans till exempel i Göteborg eller någon annan större stad. Det tål att tänkas på och under tiden låter jag barnen på jobbet lära mig arabiska, bosniska, albanska, kurdiska och somaliska bara för att se deras glada miner när jag frågar om de vill ha halib (mjölk) eller mai (vatten) till maten.

Än det ena, än det andra

Idag fyller min lillebror 27 år och för så där första gången i världshistorien så kom han faktiskt ihåg det själv, det där med att komma ihåg datum är inte riktigt hans grej och för bara ett par månader sedan insisterade han på att han fyller 26 i år. Om ett par veckor bär det av till den stora staden i väst där min bror numera bor för att fira hans födelsedag men innan dess är det några andra milstolpar som ska betas av; kvällsmöte på jobbet imorgon och tjejkväll i Vänersborg med syrran på fredag står först på listan över inbokade händelser.

Sedan har jag den smygande misstanken att det börjar bli dags för en kväll på jobbet för att planera vår fortsatta verksamhet för att inte tala om morgondagens möte med ekonomigruppen där jag ska närvara för att lämna in höstens beställning av material till vår avdelning. Ibland känns det som att den mesta tiden går åt till alla dessa möten, särskilt då jag är med i fyra olika grupper just nu (hur i helvete tänkte jag då?) och är det inte möte med den ena gruppen så är det möte med den andra, tredje eller fjärde.

Min gamla chef gillade det här med möten betydligt mer än min nya chef som uttryckligen har sagt att vi är på jobbet för barnens skull och inte ska ha möten för mötenas skull. När han sa det hade jag god lust att falla ner på knä ochy tillbe honom som en gud för den attityden är ovanlig bland förskolchefer idag. Den pedagogiska verksamheten får stå tillbaka i våra försök att planera upp densamma och ni förstår ju hur den ekvationen inte går ihop och hur förskolan faktiskt blir den förvaringsplats som många tror att den är.

Inte för att jag vill att någon ska tro att vi inte gör allt vi kan för att ge barnen den bästa möjliga tiden på förskolan, den bästa möjligen undervisningen och de bästa möjliga chanserna till en god start i livet, men jag tänker heller inte säga att vi faktiskt ges chansen att göra vårt jobb så bra som vi skulle vilja. Visserligen får den bedömningen stå för mig, kanske mina kollegor och personal i förskolan överhuvudtaget tycker att de gör allt de ska och kan och vill, men för egen del så känns det inte alltid som att jag lever upp till mina egna förväntningar.

Det här är min tid

Vid det här laget borde väl alla ha ställt tillbaka sina klockor från sommartid och för min del känns det äntligen som att världen återgått till det normala efter ett halvårs galenskap då kroppen protesterat varje morgon att det är alltför tidsigt att gå upp. Jag förstår ju själva nyttan med den där framflyttade timman och antagligen är det meningen att de långa dagarna och solljuset ska underlätta men det är en stor fet lögn. Nu när vi är tillbaka i normaltid igen (finns tekniskt sett inget som heter vintertid) så känns allting så mycket mer... normalt.

Årets sista sommardag, om man nu kan kalla den det, tillbringade jag med familjen i Vänersborg där jag först tillbringade några timmar med min syster. Vi gick runt på Oktobermarknaden, köpte strumpor och marknadsgodis och mumsade varmkorv innan vi gick hem till mamma och började förbereda för kvällens middag. Det blev vi tre, syrrans färstman och hans föräldrar och en riktigt trevlig kväll med god mat (min syster, mästerkocken), god dessert, gott att dricka och roligt sällskap.

Höstens första dag tillbaka i normaltid ska jag ägna åt att göra ingenting alls men eftersom det skulle bli ett väldigt fattigt inlägg om jag skulle skriva om min brist på verksamhet så tänker jag inte tråka ut er ytterligare med det. Istället tänker jag önska alla en underbar dag tillbaka i normaltid och om himlen är lika grå och trist hos er som den är hos mig så ber jag er att inte bry er om det, imorgon bitti kommer ni vakna utvilade efter en "extra" timmas sömn och kanske ganska snart kommer gråheten vara ett minne blott när SNÖN kommer!!!

Smärtsam upplevelse

Idag känner jag mig extra ömklig då det gör ont i varenda muskel och ögonen känns som grus. Jag somnade inte förrän strax före klockan åtta i morse och vaknade igen när klockan började närma sig elva. Anledningen till varför jag inte sov i natt var varken sömnlöshet eller att jag var uppe sent, istället har jag lidit helvetiska smärtor och när jag inte stått lutad över toaletten har jag halvsuttit upp i sängen och försökt att inte gnälla för högt, jag låter lite som ett skadeskujutet djur när den här hemska magkatarren bestämmer sig för att attackera.

Förutom smärtan i magen som känns som hundratals djupa knivstick som vinklas in under revbenen så brukar jag också få fruktansvärt ont i ryggen och axlarna och så här dagen efter en rastlös natt med hulkande över toaletten och tårar av frustration och smärta i ögonen så har jag muskelkramp från nacken och hela vägen ner till baksidan av låren. Det enda som inte gör ont på mig idag är faktiskt bihålorna som var lite täta i början av veckan. Halsen känns däremot råriven, huvudet är fullt av bomull på grund av sömnbristen och jag har ont i armarna.

Av denna enkla men ack så smärtsamma anledning är jag hemma igen idag. Förkylningen som tvingade hem mig i måndags och febern som höll i sig hela tisdagen och onsdagen var tydligen inte tillräckligt, en dag var jag tillbaka på jobbet och nu alltså hemma igen. Jag börjar känna mig som en värdelös smitare, alltid sjuk eller med något annat spm felas mig. Om jag ska vara helt ärlig så skäms jag faktiskt varje gång jag måste ringa till jobbet och meddela att jag kommer vara hemma en dag eller två och den känslan får mig knappast att må bättre.

Logiskt tänkande?

Det kanske är jag som inte fattar det här med elpriserna som nu tydligen ska gå upp. Enligt en artikel i min lokaltidning så har Sverige nu alltså delats in i fyra sektioner och den södra delen där jag ingår kommer få betala ett högre pris än invånare i de norra delarna av landet. Detta ska då vara eftersom den mesta elen produceras i norr medan den största konsumtionen händer i söder. Vilket då inte skulle förvåna någon eftersom det bor fler invånare i de södra delarna av landet än det gör i de glest befolkade norra delarna.

Här är vad jag inte förstår och som jag finner totalt ologiskt; även om det används mer el i söder så borde det per invånare vara en högre konsumtion i norr där det är kallare och alltså måste gå åt mer till att värma upp bostadshus och andra byggnader. Ska vi som bor i de mer tätbefolkade delarna av landet straffas eftersom vi har fler grannar? Det är ju min egen elkonsumtion jag betalar för och det priset ska inte påverkas av att jag råkar bo i ett sjuvåningshus med trettiofyra andra hushåll istället för ett eget hus med flera mil till närmaste granne.

Det går åt mer el för att värma upp en villa än det gör att värma upp en lägenhet i de allra flesta fall men nu ska tydligen vi som inte haft vett på att bo mitt ute i ingenstans straffas för att vi är flera familjer som delar samma hus, för att det går ut mer el för att värma upp ett flerfamiljshus än det gör att värma upp en villa. Jag undrar var logiken finns i det. Är det verkligen rätt att familjen Karlsson på två personer boende i lägenhet i Stockholm ska betala ett högre elpris än familjen Karlsson på fem personer boende i villa i Haparanda ska göra?

Operation: Dator

Idag har jag varit riktigt snäll mot min dator; jag har plockat isär den, rengjort insidan på damm, torkat rent fläkten och skruvat ihop den igen. Men min snällhet slutade inte där för sedan gjorde jag en diskrensning och en diskdegragmentering, avinstallerade program jag aldrig anväder och stängde av en massa program som startar automatiskt när jag startar datorn (igen!). Nu ska den svarta, blanka burken nog må bra ett tag till och jag får känna mig duktig och smått teknisk även denna gång.

Ensam sjukling

Det här är tredje (eller är det fjärde) gången jag är hemma sedan början på höstterminen och än en gång är det förkylning som spökar. Idag har jag ont överallt, huvudet fullt av bomull, halsen river, rösten är borta och käken känns som att den sytts ihop med ståltråd. Vad vill jag säga med detta inlägg då? Tja, inget särskilt, mest att jag drabbats av ett omänskligt lidande och önskar lite sympatier... och kanske kycklingsoppa... och en varm filt att krypa ner under. Vad jag skulle vilja ha är någon som tar hand om mig när jag känner mig sjuk och patetisk.

Skogalen

Det finns två saker jag aldrig skickar efter online; byxor och skor. Har de inte fel storlek så sitter de inte bra eller så är det något annan fruktansvärt fel med dem. Men den här gången slog jag på stort när jag beställde kläder från BonPrix och la till ett par stövlar. Det var lite av en chansning att de ens skulle passa, de hade ju kunnat vara för stora i foten eller för smala i skaftet (herregud, mina vader och stövlar är inte vänner!) men nu sitter jag här med mina sprillans nya stövlar och känner mig supernöjd, det kan mycket väl vara de skönaste stövlar jag någonsin ägt - och visst är de vansinnigt snygga också?

Döda grejer i min frukost

Jag sitter här med en tom tallrik framför mig, den vackra blå kanten som alltid gör mig så glad och en liten hög med russin som blev utpetade ur muslin. Jag gillar verkligen inte russin, små, skrumpna och äckliga förtjänar de inte att bli uppätna. Som ni kanske förstår kan jag vara väldigt kräsen när det gäller mat och om man bortser från diverse allergier och överkänslighet (mjölk, tomat, äpple, päron, äggskal, räkskal, nypon och spenat m.m) så finns det även saker jag helt enkelt inte vill äta, som får det att krypa i mig bara jag tänker på dem.

Som kokta potatisar och kokta grönsaker vilket min mamma påstår jag inte ens ville äta som väldigt liten så den här kräsenheten har definitivt inte dykt upp när jag var i tonåren som ibland kan vara fallet. Varm frukt är heller ingen höjdare, jag gillar inte ananas på pizza eller frukt och bär i pajer, jag brukar stoppa äppleskivor i min äpplekaka men bara för att kakan ska bli saftig och god och när det är dags att äta den så går äppleskivorna samma öde till mötes som morgonens russin, de hamnar på kanten av tallriken och slängs sedan i soporna.

Nu kanske någon tror att min kräsenhet betyder att jag bara vill ha den godaste maten, lyxkäket, men jag älskar husmanskost, ärtsoppa och fiskbullar slinker ner lika lätt som kycklingfilé, jag älskar soppor även om de har grönsaker i sig men jag avskyr brunsås och även om jag på jobbet dränker min potatis i sås bara så jag ska kunna äta den och vara ett bra föredöme för barnen, så äter jag den hellre utan sås när det står brunsås på menyn. Listan fortsätter i det oändliga med allt jag kan tänka mig att äta och allt jag inte vill ha.

Moralkakor och pengar

Häromdagen skrev Patrik ett inlägg på sin blogg som jag tyckte var väldigt intressant men eftersom jag inte ville skriva en hel uppsats i hans kommentarfält så skriver jag istället här så att alla ni, kära läsare, också kan få ta del av mina som alltid sååå intressanta tankar. Först en liten bakgrundsförklaring som tar sin början i antikens Grekland, för var annars skulle en historia ta sin början, och en dialog nedpräntad av Platon. I ett anfall av ren lathet återanvänder jag Patriks alldeles utmärkta sammanfattning av denna text.

"Ringen gav [fåraherden Gyges] förmågan att göra en Frodo och bli osynlig, en möjlighet som han använde till att förföra Lydiens drottning [...], mörda hennes man och själv bli kung [...] Glaukon [Platons bror] hävdar bestämt att alla som hittade en sådan ring skulle göra precis som Gyges. Vi gör bara rätt därför att vi måste; när vi kan göra vad vi vill utan rädsla för repressalier släpper vi all moral och tänker bara på vårt eget välbefinnande. Den rättfärdige och den orättfärdige blir samma person när han håller i Gyges ring."

Jag tycker det låter exremt häftigt att "göra en Frodo" och få en superkraft, vare sig den är osynlighet eller något annat (av någon märklig anledning vill jag alltid kunna flyga trots höjdskräck) och till skillnad från Patrik så tror jag faktiskt att Glaukon har rätt, kanske inte om alla men i alla fall om den mänskliga rasen som helhet. Kan vi bete oss hur vi vill, göra vad vi vill och komma undan med det, så skulle nog de allra flesta ta chansen. Se bara på alla människor med pengar och makt som beter sig absolut avskyvärt och slipper straff.

Det är ju knappast så att en svag moraliskt kompass är inbyggd hos alla som föds rika och inte fan blir man en sämre människa när man tjänar sisådär några biljoner och plötsligt tror att det är fritt fram att köra bil berusad, dra upp droger i näsan där alla kan se eller få allt man pekar på utan minsta tanke på de människor man trampar på under tiden. Skillnaden mellan en biljonär och en vanlig inkomsttagare är förmågan att köpa sig fri, att komma undan med en smäll på handen bara man säger förlåt i tillräckligt många skvallerblaskor.

En verklig Gyges ring som ger användaren förmågan att bli osynlig kanske inte finns, men det näst bästa finns och det kallas obegränsade tillgångar. Den inre polisen som Patrik skriver om i sitt inlägg, den där lilla rösten i huvudet som talar om för oss vad som är rätt och fel, jag skulle tro att den rösten ganska snart dränks i det överväldigande dånet när man inser att man just begått ett brott och kommit undan med det, om ingen vill eller vågar tala om för en att man handlat fel varför ska man då lyssna på sin egen inre röst?

Sedan finns det ju så klart de som helt saknar denna inre röst, som inte ens behöver ignorera den eller glömma att den finns där i berusningen av att kunna göra vad som helst, vissa människor är faktiskt födda utan denna moraliska kompass men de har psykiska besvär och brukar allt som oftast bli seriemördare så det är en annan historia. För min egen del så har jag den där inre rösten som talar om för mig att göra rött istället för fel men jag vet att jag lätt skulle kunna falla offer för tjusningen i att kunna göra vad jag ville utan konsekvenser.

Jag skulle aldrig gå så långt som att begå ett brott som att mörda någon eller förstöra en annan människas hela liv bara för att vara elak, jag skulle till och med sticka till familj och vänner några miljoner här och där, men jag skulle också helt klart vara lite mindre noga med vilka lagar och regler jag följde om jag visste att jag kunde komma undan med att bryta dem. Den där kortsiktigheten och själviskheten som Patrik skriver om, den där tanken på vad som är bäst för mig just nu, den har jag ju redan nu men saknar möjligheten att leva ut mina önskningar.

Visst låter det som att jag har en ruskig liten person som bor inom mig och det tänker jag inte sticka under stolen med, jag kan vara supertrevlig och göra snälla saker för att jag vill men om jag kan slippa hjälpa en annan människa utan att någon ska peka på hur totalt oempatisk jag är, då mår jag inte sämre om jag struntar i att hjälpa dem. Jag tror definitivt på allas rätt att göra vad fan de vill så länge det inte skadar en annan människa och jag tror absolut att dagens Gyges ring (äckligt mycket pengar) ger oss möjligheten att leva hur vi vill.

Onsdagens soundtrack

I want a lover I don't have to love,

a girl too sad to give a fuck,

a boy so drunk he doesn't talk

Vara värst-mentaliteten

Idag läste jag en artikel i Afronbladets nätupplaga angående en undersökning som gjorts bland piloter och där det visade sig att nästan hälften av alla piloter någon gång slumrat till i cockpiten under flygning. Ingen är så klart förvånad för alla vet ju att piloter kan ha extremt långa arbetspass och jag kan förstå att det är lätt att nicka till när man sitter där och inte har något att göra. Inte för att det betyder att jag tycker det är okej men jag kan definitivt förstå hur det kan hända. Men dagens inlägg ska inte handla om sovande piloter utan något långt värre.

Bland kommentarerna utbröt det ett meningsutbyte mellan två personer, den ene som menade att vårdpersonal som barnmorskor och sjuksköterskor har långt längre arbetspass som inte är ens i närheten så hårt reglerade som piloters och för att göra saken än värre för de stackars sjuksystrarna så har "lastbilschaufförer(!) hårdare regler vad gäller vila än vad våra hjältar i vården har". Med denna kommentar så ska vi alla så klart förstå vilka som har det värst, som om det faktiskt går att jämföra två helt olika yrken med två helt olika regelverk.

Kommentaren fick ett svar från någon som tyckte att en sovande sjuksköterska kan bli tagen ur tjänst av sina kollegor medan piloterna på ett plan ansvarar för flera hundra liv och om båda somnar samtidigt så är det kört, en sjuksköterska jobbar i ett arbetslag och har längre reaktionstid än en pilot i ett störtande plan. Repliken på detta blev "eh, du jobbar inte inom vården... det ser jag det. Och definitivt inte inom akutsjukvården". I skrivande stund har det inte blivit några fler intressanta inlägg i den här diskussionen om vem som faktiskt har det värst.

... och där kom vi till syftet med dagens blogginlägg, nämligen den här mentaliteten vissa verkar dras med då de alltid måste vara värst eller åtminstone stå på samma sida som den de anser har det värst. Vi har väl alla mött dessa människor som aldrig kan höra någon säga att de har huvudvärk utan att själva drabbas av en migrän utan dess like som dessutom pågått i tre veckor och som läkarna är totalt förbluffade inte har exploderat patientens huvud för länge sedan. Kanske något av en överdrift men ni förstår ju vilka jag menar.

Jag undrar om det är en mänsklig kvalitet eller något som är typiskt för svenskarna. Det går ju onekligen hand i hand med vår fallenhet för att alltid beklaga oss, särskilt när det gäller vädret och kanske är vara värst-mentaliteten en slags motpart till hur vi alltid försöker vara så lagom som möjligt. Okej, kanske jag generaliserar ganska grovt nu men jag tror inte att en enda av er läsare ärligt kan säga att ni aldrig själva försökt vara lagom eller i alla fall känner en lagom person. Eller någon som alltid klagar. Eller som alltid ska vara värst.

Stackars lilla offer

Idag föll då alltså domen i den enormt uppmärksammade barnpornografihärvan. Den inblandade mannen blev dömd till ett års fängelse medan de 23 kvinnorna fick dagböter och villkorliga domar. För några veckor sedan skrev jag om fallet här på bloggen och ifrågasatte bland annat om någon människa faktiskt var så enfaldig att de trodde på kvinnornas försök att rentvå sig själva genom att hävda att de endast tog emot barnporren för att kunna anmäla mannen, att de alls inte visste vad de fått skickat till sig och i ett fall till och med att de inget mindes.

Nu på kvällen har jag läst flera bloggar som handlar om domen som de flesta verkar rörande överens inte är tillräckligt sträng mot någon av de inblandade. Bland annat riktas hård kritik mot rättens formulering att kvinnorna har mått psykiskt dåligt och att mannen utnyttjat detta, att det är han som är ytterst ansvarig för allting kvinnorna gjort. Bland kommentarerna på en av dessa bloggar, CattasBubbla, fann jag ett intressant meningsutbyte mellan ett par läsare och bloggaren där de diskuterade hur det kan komma sig att kvinnorna slipper straff.

"Om kvinnorna skulle utkrävas samma ansvar som vuxna män så faller ju hela den feministiska grundval som många anser att samhället ska vila på. Det är ju inte första gången som kvinnor fritas från skuld och ansvar. Hemskt när tom barn kommer i kläm för denna strävan." (JD på CattasBubbla)

"... visst är det så att kvinnor ofta ses som det svaga könet, de som inte kan ta egna beslut, skilja rätt från fel osv [...] Jag tror helt enkelt att gamla föreställningar som spökar, kvinnor är svagare än män, kvinnor är dummare (och mer lättlurade) osv." (Catta på CattasBubbla)

"Bedrövligt att det tycks vara könsstyrt vilket straff man får. Inte hade en man kommit undan med samma offer-förklaring: "alltså... jag mådde liksom lite dåligt..." Det går inte att komma undan den svängande pendeln att detta har dom kommit undan med just för att dom är kvinnor! [...] Man skickar inte nakenbilder på sina barnbarn eller några andra barn till nån karl vars avsikt är ganska klar. Punkt." (Lotta på CattasBubbla)

Jag kan inte annat än hålla med, det är för jävligt att dessa 23 kvinnor ska komma undan med att skicka barnporr som enligt rätten beskrivs som synnerligen hänsynslös och bara för att de inte bara vägrar ta sitt ansvar utan även blir nästintill ursäktade av rätten som hävdar att deras psykiska ohälsa gjort dem extra lättlurade. Det vore inte första gången kvinnor kommit undan lindrigare eftersom vi alla anses vara lite mindre intelligenta, lite mer lättledda, lite vimsigare och våpigare - och nej, det är inte det där läskiga patriarkatet som ger oss offerrollen.

Tyvärr är kvinnor väldigt duktiga på att själva ikläda sig rollen som offer, att skylla ifrån sig, att säga att vi inte visste och inte förstod, att vi blev duperade av en HEMSK, OND MAN!!! I dagens feministiska och politiskt korrekta samhälle är det väldigt lätt för en kvinna att få sympatier om hon skyller sina misstag på en man. Som exempel kan jag nämna en före detta väninna som hävdade att hon hamnat hos Kronofogden eftersom hennes dåvarande sambo gömt hennes räkningar så att hon inte betalat några räkningar alls på över ett halvår.

Utan att förirra mig in i det idiotin så vill jag bara ställa den stillsamma frågan; Hur fan märker man inte att man inte fått några betalningsavier på sex månader?!?! Men som sagt, det var ett sidospår för att ge ett exempel på hur det har gått så långt att kvinnor nästan förväntar sig att bli ursäktade för sina misstag om de bara kan skylle på en man. Faktum är att det i min erfarenhet från diverse diskussioner är så att kvinnor i största allmänhet gillar att skylla på männen och det där hemska patriarkatet för allt ont som händer dem.

Fick en kvinna inte ett jobb så var det för att chefen hellre ville ha en man och inte för att kvinnan hade sämre kvalifikationer, förlorar en kvinna någon slags tävling så var det för att männen fuskade och inte för att hon helt enkelt inte var lika snabb eller stark, allt som kan gå snett i en kvinnas liv kan skyllas på män, det är inte vårt fel att allt går fel, det är deras fel, vi är ju bara oskyldiga små offer, väna små varelser som aldrig vill någon något ont och som gång på gång hamnar på efterkälken på grund av den patriarkala konspirationen!

Som ni säkert förstått vid det här laget, kära läsare, så är jag inte feminist för fem öre. Jag tror på jämställdhet och allas lika rätt, men jag tror också att alla har samma skyldigheter och att ingen ska undslippa att ta sitt ansvar på grund av sitt kön, religion eller etnicitet. Jag skulle väldigt gärna leva i en värld där alla människor tillåts vara sig själva (inom rimliga gränser så klart) och där kön och hudfärg inte används som kriterier för att bedöma en persons kvalifikationer, en värld där små pojkar och flickor i första hand är individer och inte sitt kön.

Jag hoppas att en förändring kommer att ske inom min livstid, att en dag kommer vår för närvarande förvirrade syn på genus där pojkar SKA leka med dockor och flickor SKA hamra och spika inte längre existerar, där barn (och självklart vuxna) får välja vad de vill göra utifrån sina intressen och där en feministisk moraltant inte står i bakgrunden med sina pekpinnar och högljutt meddelar att alla flickor som leker med dockor har fallit offer för patriarkatet. En dag kanske kvinnor slutar se sig själva som offer och vi kan alla bara vara människor.

Livet som lockar

Jag har en svag misstanke att det inte var alltför länge sedan jag skrev om det här men jag måste bara få ta upp det igen. Människor som stannar hemma. Sjukskrivna. Pensionärer. De där som inte är föräldralediga och per automatik har något specifikt att göra, nämligen ta hand om ett spädbarn. Så vad gör de här människorna som inte har ett arbete att gå till? Lever de ett meningsfullt liv? Har de något att göra på dagarna? Blir de någonsin så uttråkade att de vill arbeta även om kroppen kanske säger emot och det faktiskt är omöjligt att arbeta?

Med allt som händer i min kropp, smärtan och tröttheten som får mig att må illa, så finns det dagar när jag tänker att det vore så himla skönt att bara slippa arbeta, att ta saker och ting i min egen takt och kanske faktiskt orka mer på dagarna än att bara jobba, sova och äta. Jag minns inte när jag sist tog fram dammsugaren här hemma men jag vet att det var min bror som ville få det gjort och helt sonika plockade fram maskinen ur städskåpet medan jag sattes i arbete att skura spisen och laga middag - och när han åkte hem några timmar senare var jag helt slut.

Det krävs inte mycket för att jag ska bli helt utmattad vilket också är varför jag helt enkelt inte orkar städa och den enda anledningen till att jag inte lever i total misär är för att jag ändå tvingar mig själv att rengöra badrummet, köksbänken och se till att katterna har det rent och snyggt i sin låda. Men det är bara så långt min energi sträcker sig, att dammsuga är inte att tala om och definitivt inte i kombination med våttorkning. Det finns säkert de som orkar jobba på veckorna och städa på helgerna även om de har MS-fatigue men jag är inte en av dem.

Helgerna är till för återhämtning och inte ens de två dagarna räcker till, för varje vecka känner jag hur jag halkar efter lite till, hur jag skulle behövt lite mer vilotid innan det blev måndag morgon igen, hur den där felande biten hänger med under hela veckan tills det blir helg igen och när måndagen åter igen kommer så är jag ännu lite tröttare än jag var veckan innan... om ni förstår vad jag menar. Vilket alltså är varför jag nu börjat fundera mer och mer på människor som går hemma hela dagarna och vad de gör för att sysselsätta sig själva.

Jag gillar ju att arbeta för det ger mig mening, jag får ett socialt umgänge och får känna mig behövd, rent mentalt är det fantastiskt att arbeta. Det är den fysiska biten som jag inte riktigt vet om jag kommer klara tills jag blir gammal nog att gå i pension. Vissa dagar vet jag inte ens om jag kommer klara det till slutet av veckan. Jag har inte ens fyllt trettio än så rent praktiskt sett har jag trettiofem år kvar innan jag nått pensionsålder och jag kan ärligt talat säga att det känns som trettio år för mycket redan nu.

För att vara helt ärlig vet jag inte vad jag vill med det här inlägget, lite vägledning kanske. Jag har en vän som försöker övertala mig om att jag skulle må bäst av att sluta jobba helt men jag har satt mig på tvären och har inte ens velat gå ner i tid. Jag har sagt att jag jobbar 75% eftersom jag då känner att jag har bättre koll på vad som pågår på jobbet, att jobba halvtid känns mer som att man går dit och gästspelar lite innan det är dags att gå hem igen. Dessutom är det inte en nedtrappning jag känner att jag behöver utan ett komplett stopp... och det känns fel.

Som sagt, jag har inte ens fyllt trettio än och jag uppfostrades till att tro på mottot att man dör på sin post. Att arbeta är viktigt, att vara självförsörjande, att inte behöva lita på någon annan, att var och en sköter sitt. Trettio år av den filosofin är svår att bli av med, det känns som att jag sitter här och tänker på något fult och hemskt, nästan lika illa som att tänka på sätt att mörda en person eller stöld. Genast väller skuldkänslorna över mig, det vrider sig i magen och den lilla rösten i mitt huvud börjar skrika om hur jag är en riktigt dålig person.

Jag känner igen det här från när jag funderade på att gå ner från heltid, hur jag drabbades av panikkänslor varje gång jag ens tänkte ordet 'deltid' och skämdes något enormt för att jag inte orkade, för att jag var tvungen att ge upp. Jag minns att jag grät och min dåvarande chef drabbades av inte bara en utan två av mina gråtattacker medan jag försökte förklara hur dåligt jag mådde, hur hemsk jag kände mig, hur fel allting var. Men jag tror inte han förstod för han frågade alltid "vad menar du, känns jobbigt just nu?" som om jag talade i tungor.

Just nu vill jag inte ens tänka på att behöva gå igenom hela den processen igen, allt det praktiska som måste göras vare sig jag går ner i tid eller slutar helt och hållet, alla papper och procedurer, alla läkarbesök och intyg som ska skrivas och blanketter som ska fyllas i. Så i min vanliga enfaldighet pressar jag på medan jag sneglar lite på de som går hemma hela dagarna och jag undrar vad jag skulle göra med mitt liv om jag var en av dem, om mitt liv skulle bli bättre eller sämre och om gråten i halsen skulle försvinna och livet bli lite lättare.

Vilka är lika inför lagen?

Det är tydligen skillnad på folk och folk, i alla fall om man ska tro den senaste tidens mediauppståndelse angående Håkan Juholts bidragsfusk. Här har vi alltså en man som tjänar närmare 150 000 kronor i månaden och som ändå upphåller inte bara ett utan två fulla bostadsbidrag eftersom... ja, är det för att han inte bor där han arbetar som han får bidrag? Jag erkänner att jag är osäker på bakomliggande orsaker, däremot vet jag att hela den här affären sticker i ögonen på folk i största allmänhet och Socialdemokrater i synnerhet.

Själv kommer jag från ett socialdemokratiskt hem men räknar mig inte som sosse även om jag självklart tycker att de som flera andra partier har rätt tankar om vissa saker och helt fel tankar om andra saker. I det här fallet så anser jag nog att partiet har rätt tankar som önskar att Juholt avgår eller åtminstone tar en time-out medan det reds upp vad han visste och inte visste. Men hur det än blir med den saken så tycker jag ändå det är helt galet att våra riksdagsledamöter med sina höga löner och arvoden även ska ha bidrag för än det ena än det andra.

Samtidigt så vet man ju att det finns människor med låga eller ingen inkomst som varje dag nekas hjälp från diverse instanser, människor som blivit tillfälligt arbetslösa får ingen hjälp av socialen, människor som drabbats av livslånga sjukdomar och handikapp som påverkar deras arbetsförmåga får ingen hjälp av Försäkringskassan och Gud förbjude att man skulle missat att meddela förändringar i sin inkomst när man upphållit bostadsbidrag så att man senare blir återbetalningsskyldig. Det är klart som fan att Juholts bidragstagande sticker folk i ögonen.

Tyvärr verkar det som att detta kommer skada hela partiet och det har ju sannerligen givit de blå partierna något att ondgöra sig över, människor som hånfult fnyser att menar att det är sådant här bidragsfuskande som Socialdemokraterna stödjer. Ja, ni vet hela debatten om huruvida Sverige ska vara ett arbetarland eller ett land fult av bidragstagare, som om det ena måste utesluta det andra och alla som upphåller bidrag är per automatik bidragsfuskare. Med tanke på Juholts "lilla misstag" kan jag förstå att vissa nu tvivlar än mer på partiets politik.

Men det är inte tvivlarna och de som hånflinar som gör mig mest uppgiven utan snarare de partimedlemmar som nu går i försvarsställning. I dagens morgontidning var det två insändare om hur det pågår ett mediedrev mot Juholt, att de sossar som uttalar sig negativt om partiledaren inte är riktiga sossar, hur media försöker knäcka människor utan fakta, hur man inte bör kräva mer moral och etik av sin partikamrat än av någon av annan politisk färg och hur Juholts fuskande må ha varit fel men knappast så farligt som alla försöker få det att låta.

Allt jag kan göra när jag läser sådan idoti är att skaka på huvudet och undra om folk verkligen är så desperata att upprätthålla sossarnas goda namn att de säger vad som helst. Fusk är fusk och nog fan blir alla andra återbetalningsskyldiga när fusk och misstag uppdagas, så varför skulle Juholt slippa av kroken? Det som ändå får det att riva i magen på mig är det faktum att han och alla andra av dessa snuskigt högavlönade politiker även i fortsättningen kommer få bidrag samtidigt som allt fler människor faller mellan stolarna och hamnar utanför.

Jag, en lärare!

Senaste numret av tidningen Förskolan handlar i mångt och mycket om den reviderade läroplanen och att förskolan nu erkänns som en egen skolform i Skollagen, något som i min mening var på tiden. Förhoppningen, från mig och alla andra, är så klart att detta ska öka förskolans status precis som den nyligen införda lärarlegitimationen ska höja läraryrkets status. Alltför länge har vi kämpat i motvind med stora barngrupper och få resurser och vi i förskolan har även ofta drabbats av omgivningens oförståelse att vi gör mer än "bara" passar barn.

På grund av de ibland dystra förutsättningar vi ställs inför kan det finnas dagar då vi är glada om alla barn klarade sig genom dagen oskadda och vid gott mod, dagar då delar av personalen är sjuka och vi inte får ta in vikarier, dagar då barnen i tyst samförstånd bestämmer sig för att leva rövare och testa våra gränser till max, dagar då vi önskar att det var dags att säga hej då till det sista barnet för dagen och låsa dörren för att gå hem redan innan vi tagit oss igenom den första timman av vårt arbetspass, dagar då man frågar sig vad fan man gett sig in på.

De dagarna är ändå relativt få vilket är tur, för det mesta klarar vi av vårt pedagogiska ansvar med allt vad det innebär och barnen får ut något av dagen på förskolan. Tyvärr är det kanske så att en del av mina kollegor och nu menar jag inte just på min arbetsplats utan pedagoger i största allmänhet, gärna sticker under stolen med att vi inte alltid klarar av att följa läroplanens mål varje timma varje dag. Det är nästintill dödssynd på att erkänna det så om jag aldrig skriver här igen beror det möjligen på att jag lynchats av en mobb arga pedagoger.

Innan jag går detta fruktansvärda öde till mötes vill jag ändå slå ett slag för förskolan som arbetsplats, för det engagerade arbete vi lägger ner på barnen eftersom vi älskar vad vi gör och försöker skapa så goda förutsättningar vi kan för de barn som lämnas i vår vård varje dag. Det är i förskolan som grunden för allt fortsatt lärande läggs, det är hos oss som barnen får den där första förståelsen inte bara för natur, matematik, språk och teknik utan även för empati, socialt samspel och demokratiskt tänkande och agerande som en dag ska hjälpa dem som världsmedborgare.

Ofta har jag fått nästintill försvara mitt valda yrke när människor i min mgivning ifrågasatt varför jag "slösat bort" tre och ett halvt år på högskolestudier med höga studielån som följd när allt jag gör är att sitta på golvet och leka med barn hela dagarna. Till dem brukar jag säga att det är genom leken som barn lär och hade det inte varit för det pedagogiska arbete som jag och mina kollegor lägger ner så hade skolan och resten av samhället sett väldigt annorlunda ut. En god start i livet är A och O och det är där vi kommer in med allt vi kan och allt vi gör.

Ramsor och sånger är ju inte bara roliga att sjunga utan utvecklar språk och rytmkänsla. En promenad till skogen tränar grovmotoriken och erbjuder ett tillfälle att utforska och lära sig känna igen de olika träden och växterna, att studera sniglar och larver, att lyssna på fåglarna och kanske till och med se en ekorre som pedagogen kan berätta mer om. En lek i Köket (det som oftast kallas dockvrån) betyder att barnen lär sig förstå att demokratiskt fördela roller, turtagning och att lyssna in och förstå kompisarnas önskningar samtidigt som de har roligt tillsammans.

Jag skulle kunna rada upp lista efter lista av allt som sker i förskolan och har även gjort det fler gånger än jag kan räkna. Ibland lyckas man skapa en förståelse hos den man pratar med och som tidigare menade att man bara passar barn hela dagarna, men i min erfarenhet så är det oftast så att reaktionen istället blir en överseende blick och ett drygt litet hånflin som tydligt säger att "ja, ja, tro vad du vill". Det är ju trots allt lite löjligt att arbeta med människor, särskilt med små barn, de har ju varken lektioner eller hemläxor så vad kan de lära sig?

På sin höjd kan man som vuxen få ett erkännande när man får en klapp på axeln, en sorglig liten huvudskakning och får höra orden "jag förstår inte hur ni gör det, det måste ju krävas en ängels tålamod". Ja, visst krävs det tålamod och enorma mängder av det för barn är trots allt barn, impulsiva och ibland trotsiga, det är inte alltid de förstår var gränsen går när de lekbråkar och ibland säger de saker för att såra sina kompisar när de blir arga. Men jag vill bli erkänd för mer än min förmåga att umgås med barn hela dagarna, jag är faktiskt lärare!

Vinnare eller förlorare

Precis just nu när jag egentligen borde ha gått och lagt mig redan för en halvtimma sedan men ville göra färdigt de där sista sakerna för dagen, när jag gjort mig förtjänt av mammas gamla smeknamn för mig "Jag-Ska-Bara" slår till igen, ja, precis just nu så önskar jag att jag slapp kliva upp och gå till jobbet imorgon. Jag vet så klart att jag skulle bli sakta galen av at gå hemma hela dagarna men jag har inte alls mått bra på sista tiden och nu när mina problem med blåsan är tillbaka, min urgency är extrem och min fatigue outhärdlig så hade hel-ledigt känts bra.

Ett litet tag i alla fall innan jag började klättra på väggarna. Jag kan tycka det är riktigt skönt att vara ledig och fyra veckor på sommaren är absolut inte tillräckligt, ingen semester är värd namnet om man inte glömmer vilket datum det är och dagarna flyter ihop, men det finns stunder då jag faktiskt vill ha lite mänsklig kontakt och känna mig behövd av andra människor. Att gå till jobbet varje dag tillfredställer det behovet även om det just nu känns mer som en börda än något att se fram emot, som att varje dag äter en liten bit av min viljestyrka.

Samtidigt är det samvaron med mina kollegor och barnen på jobbet som gör att jag inte faller samman totalt vilket betyder att jag är invirad i ett mycket jobbigt Moment 22 just nu, det som gör mig trött och får mig att må dåligt fysiskt är det som gör att jag orkar fortsätta mentalt och det som driver mig att orka ett litet tag till. De närmaste veckorna kommer få utvisa om tanke eller kropp vinner kampen och just nu vet jag inte vilken sida jag vill ska gå som segrande ur striden, det känns som att vilken det än blir så är det jag som förlorar i slutändan.

Snövit och de fluffiga kanintofflorna

Idag har jag varit på medlemsfest då Lärarförbundet i år firar 20 år och hela Trollhättan stads lärarkår bjöds på god middag och gott sällskap. Det stående skämtet vid min ända av bordet var att vi var på fackfest (fattar ni, fackfest, fuckfest, mmm, låg humor när den är som bäst). Vi är ett glatt gäng på min arbetsplats vilket även kommenterades av ett par andra lärare som delade bord med oss när vi glada i hågen bänkade oss vid det vackert dukade bordet. Det är bara att hålla med för jag har inte haft en enda tråkig utekväll med mina kollegor under dessa fyra år.

Samtalsämnena blev många medan vi kalasade på trerätters middag, vin och drinkar flödade och det blev många glada skratt. Vi hann avhandla allt från gamla chefen till nya chefen, potentiella Idol-vinnare till huruvida Saab kommer leva kvar eller inte, den reviderade läroplanen till tokigheter barnen på jobbet säger och ett dussin andra saker. Det som fastnade och som fick mig att sätta mig att skriva det här inlägget var ett samtal jag hade med en av kollegorna medan vi beställde drinkar i baren, om Facebook och meningslösa statusuppdateringar.

Jag erkänner att jag gjort mig skyldig till detta mer än en gång, att skriva en totalt ointressant statusuppdatering bara för att jag ändå suttit vid datorn och inte haft något bättre för mig än att tala om att jag har ont i fötterna eller skulle kunna begå mord för en chokladbit. Jag är definitivt inte ensam vilket också var ämnet för vårt samtal, eller snarare vår klagan. För egentlkigen, vem är intresserad av att veta att man äter popcorn just nu eller kollar på Bonde söker fru, eller att man startat en maskin tvätt och väntar på att den ska bli färdig att hängas på tork?

Jag gissar att det är få eller ingen som faktiskt bryr sig om dessa små petitesser men ändå känner vi behovet av att meddela omvärlden om dessa små detaljer ur vår vardag. Är det för att möjligheten finns? De sociala medierna idag ger oss ju en oerhörd chans att detaljbeskriva våra liv även när vi inte är i samma rum som människorna som tar del av dessa småsaker. Det jag undrar är om vi människor alltid haft detta behov av att förmedla oss till andra om hur många maskiner tvätt man kört på en dag eller om det uppstått på grund av Facebook och Twitters intåg.

Då vi ändå pratade statusuppdateringar kom vi in på hur vissa ibland glorifierar sin vardag trots att den närmaste kretsen vänner vet att det inte alltid är solsken, regnbågar och fluffiga kanintofflor, att det faktiskt kan vara riktigt jävligt ibland. Ett helt normalt liv med andra ord, med ohjälpsamma äkta hälfter och ungar man helst skulle vilja strypa mellan varven, katter som river sönder tapeten och grannhunden som skiter på gräsmattan. Men för vissa verkar dessa mörka moln i vardagen vara bannlysta från statusraden, som att det är något fult som ska döljas.

Självklart gäller det inte alla eller ens den stora majoriteten men jag undrar ändå vad det är som får vissa att försöka dölja sitt verkliga liv bakom en glättig fasad, och det gäller självklart inte bara Facebook utan även i verkliga livet, i kontakten med andra människor. Visst behöver man inte klaga varje chans man får men det kan inte heller vara nyttigt att hålla allt det dåliga inom sig och låtsas att man lever i en perfekt värld där varje dag är som att dansa fram på små rosa moln med skogens alla djur runt sina fötter som någon slags sinnessjuk Snövit.

För egen del tänker jag nog fortsätta sucka ömkligt när något tynger mig eller när jag helt enkelt inte är på humör att vara glad för det är ju faktiskt så att ibland måste man få vara grinig och sur och lite tjurigt vägra att vara glad, både när jag pratar med människor i min omgivning och när jag skriver en stausuppdatering eller ett blogginlägg. Är jag glad så lär det märkas precis som jag låter andra veta när livet inte är lika lekande lätt. Den här påklistrade positiviteten skulle jag aldrig orka med att visa upp i det långa loppet även om jag hade velat det.

Effekter eller bara biverkningar?

Allt mer ofta drar jag mig för att ta min bromsmedicin och inte ens vetskapen att de är menade att göra stor nytta kan få mig att kämpa emot det motstånd jag kämner mot att ta dem. De senaste månaderna har mina biverkningar av injektionerna fått ett uppsving, det gör fruktansvärt ont på stickställena jag själv eller någon annan råkar röra vid dem och de stora, röda svullnaderna kliar och svider. Med eller utan värktabletter drabbas jag även allt som oftast av influensaliknande symptom; feber, huvudvärk och febervärk i nacke, rygg och höfter.

Kort sagt är det inte en särskilt trevlig upplevelse att ta injektionerna. Inte för att jag någonsin under de senaste snart fyra åren hoppat av glädje vid taken på att blanda ihop injektionsvätskan och sticka mig själv men just nu kan jag knappt övertyga mig själv om att det ju är över på ett par minuter och sedan kan jag fortsätta som vanligt. För jag kan inte det, jag kliar mig konstant på låren tills jag är halv sönderklöst och så fort ett av barnen på jobbet råkar trycka emot mitt ben så jämrar jag mig och vill helst inte ha upp dem i knät.

Det jag oroar mig mest för är det faktum att huden på magen blivit "seg" och jag måste trycka till lite extra för att nålen ska gå in, detta trots att jag har fem stickställen (tre på magen och ett på varje lår) som jag alternerar mellan och inte ens när jag kommer tillbaka till samma ställe så stickar jag på exakt samma punkt. Men jag antar att fyra år av att vara min egen nåldyna har lämnat vissa spår och inte bara fysiska. Det enda allt detta stickande inte har gjort är att bota min rädsla för sprutor och jag kan fortfarande inte titta när de tar blodprov på mig.

Jag är ändå väldigt stolt över att jag numera sticker mig utan autoinjektor, att jag vågade testa utan för det har verkligen hjälpt oerhört mycket. Även om det fortfarande kan göra ont när jag sticker mig, särskilt i låren, så är det ingenting mot smärtan jag upplevde när jag stack mig med autoinjektor. Den där helvetesmanicken tryckte in vätskan alldeles för fort och det kändes som att få låret avslitet från skelettet. Tänk er nu att behöva gå igenom det varannan dag. Det är definitivt bättre att ta sprutorna manuellt även om jag helst skulle vilja slippa dem helt.

När jag pratade med min läkare igår så sa han att han skulle skicka en kallelse så att jag kan komma på besök hos honom och han ville göra några test för att se om jag skulle fortsätta med min nuvarande bromsmedicin eller inte. Även om ingen av de övriga medicinerna på marknaden just nu känns som en bra ersättare så skulle jag ändå helst avsluta behandling med min nuvarande medicin på grund av de absolut vidriga biverkningarna. Jag skulle kunna svära på att jag haft de influenseliknande symptomen i en veckas tid nu. Antingen det eller så är jag förkyld.

Kanske inte helt bortglömd

Till sist ringde i alla fall läkaren, kallade mig vännen som han alltid gör och vi kom fram till några saker. Han ska ordna med intyg att skicka till Försäkringskassan nu när jag ska söka sjukersättning. Jag ska sluta ta min medicin mot fatigue eftersom den ändå inte har någon effekt, ingen nedtrappning nödvändig. Han ska skicka en kallelse så att jag kan komma på besök hos honom eftersom det var nästan ett år sedan sist och jag ska fram till dess hålla tummarna för att jag orkar hålla mig på benen så pass länge utan medicinering.

Ensam, bortglömd och älskad av ingen!!!

Jag sitter här och puttrar lite av irritation, över att ha blivit lovad en telefontid efter klockan ett, över att ha skyndat hem från jobbet för att hinna sova en stund, över att ha suttit vaken och alltmer hungrig i två timmar nu medan jag väntat på ett samtal som aldrig kommer. Jag inser ju att det tekniskt sett är efter klockan ett men två jävla timmar?!?! Tyvärr skulle det inte vara första gången jag blev "stood up" av en läkare som lovat ringa även om det tidigare varit stolpskottet till läkare jag hade förut som så bekvämt "glömde" bort mig.

Jag förstår att läkaren är upptagen och antagligen har många att ringa till men varför ens tillåta läkarsekreteraren att boka in alla dessa telefontider om man inte kan kontakta alla patienter när man ska? I vanliga fall så är jag väldigt nöjd med min sjukvård och klagar sällan men det här med att vänta på att telefonen ska ringa det retar jag mig på något så enormt, särskilt när jag är hungrig och grinig och tycker det är onödigt att börja laga mat om telefonen ändå ska ringa i vilken stund som helst. Ja, i alla fall trodde jag att den skulle det.

Jag tänker vänta en timma till och sedan skiter jag i det här, tre timmar är länge nog och jag måste gå till affären och handla lite så att jag kan göra middag och fylla min mage med något annat än ilska. Imorgon, om det inte ringer inom den närmaste timman, kommer jag ringa och klaga för det här är inte okej. Har man lovat en sak så har man och jag är väldigt petig med att hålla sitt ord. Dessutom är jag nästan sjukligt besatt av punktlighet och även om jag kan vänta en timma efter utsatt tid utan att bryta ihop, så är tre timmar inte att rekommendera.

Lördagsrapport

Idag blev det en tur till Göteborg med syrran där vi mötte upp med vår käre bror innan vi tillbringade några timmar med att shoppa i Nordstan, NK och Frölunda torg - med andra ord en massa gående fram och tillbaka mellan olika butiker. Vi hann även med att äta buffé med kinamat till lunch medan vi tittade på en badmintonmatch som spelades inne i Femman-huset. Jag hittade ett par skitsnygga svarta vinterkängor på Stadium och syrran köpte hobbymaterial och ett par mössor trots att hon har säkert tre stycken liknande mössor redan.

Efter en snabbfika hemma hos brorsan tog vi E6:an hem och höll hastighetsbegränsningen hela vägen... hm, ja, något annat hade självklart varit brottsligt. Vi hann till Överby köpcentrum med en halvtimma till godo innan butikerna stängde för dagen och jag hittade inte bara ett utan två par jeans. Efter det var det rätt skönt att smita in en sväng på Ica och bara strosa runt medan kundvagnen fylldes på med förnödenheter. Det allra bästa var så klart att komma hem, stänga dörren efter mig och bara koppla av efter en mycket trevlig lördag.