Bristningsgränsen är nådd

Idag på eftermiddagen kom urladdningen och inte bara i form av det åskoväder som bröt ut. Efter att klimatet i barngruppen under flera månader byggts upp till bristningsgränsen i form av våldsamma bråk, hårda ord och en växande känsla av frustration och otillräcklighet från personalens sida, blev det idag fullständigt ohållbart och vi kände oss tvingade att sätta hårt mot hårt i hopp om en lösning.

Efter mellanmål när flera av barnen var fullkomligt oreglig och varken lyssnade eller brydde sig om vad som sades till dem, satte jag mig ner med dem och förklarade att något måste hända. Antingen slutar de slå, sparka och säga fula ord till varandra, eller så tar vi bort alla leksaker på avdelningen. Olyckligtvis valde barnen att vi i så fall ska avlägsna samtliga leksaker och endast ha kvar bord och stolar.

Efter att vi tillsammans burit ut alla lådor och backar med leksaker till hallen blev min kollega tvungen att än en gång sätta sig ner med barnen i ett försök att förklara för dem hur deras agerande påverkar både deras kompisar och oss vuxna, hur det ibland inte känns så roligt att komma och arbeta på grund av deras bemötande och attityd. Istället för att lyssna vad vi hade att säga så skrattade de.

Några av de yngsta barnen förstår inte vad som hänt och tyvärr går detta leksaksförbud ut över även dem, men så som läget är nu känns det ändå som att vi måste göra något drastiskt. Imorgon bitti innan barnen kommer ska jag bära in alla lådor i vårat läsrum och låsa den dörren för medan alla grejer står ute i hallen känns det inte som att barnen tar oss på särskilt stort allvar.

Tyvärr har denna attityd eskalerat under en längre tid, barnen varken lyssnar på oss vuxna eller respekterar oss, de härjar vilt utan någon större omtanke eller empati för varandra eller oss personal. De barn vars föräldrar kom och hämtade dem på eftermiddagen blev informerade om det beslut vi tagit och även varför i hopp om att de kanske kan tala med sina barn hemma och försöka få dem att förstå.

Det känns riktigt tråkigt just nu, det är inte så här man vill vara eller göra, konstant hör man sin egen röst mala och mer än en gång varje dag måste vi säga ifrån på skarpen - och många gånger är till och med det för döva öron. Jag har en konstant knut i magen och många gånger sitter gråten i halsen när jag blir ignorerad eller när det enda gensvar jag får är ett rått hånskratt. Så ska det inte behöva vara.