Ganska ofta vaknar jag på morgonen och efter att de sista klibbiga spåren av nattsömnen lämnat min hjärna brukar jag slås av en rätt så simpel fråga med ett ack så komplext och mystiskt svar; Varför ska just jag drabbas av all skit? Är det inte kramp i vaderna, värk i ryggen eller något obskyrt MS-symptom, så är det snuva, nästäppa, febervärk i lederna eller en sjuhelvetes dundrande huvudvärk.
Jag hatar verkligen att vara den här gnälliga människan som lider av än det ena, än det andra men efter att i åratal ha stått ut med diverse krämpor har de nu blivit så hemska (och framförallt ihärdiga) att jag inte kan låta bli att märka av dem och tänka på dem större delen av min vakna tid. Faktum är att jag börjat fasa för den vanliga artighetsfrågan om hur det står till med mig.
Jag skulle ju självklart kunna ljuga och säga att allt är fint, eller fortsätta göra som jag gör n när jag lite svepande säger att det är rätt så bra eller bättre än det var. Problemet med det är att jag upptäckt att jag faktiskt vill berätta när folk ställer frågan, jag vill att de ska veta att livet är inte någon dans på rosor för mig just då. Även om jag börjar känna mig som en energitjuv av värsta sort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker oftast det är jobbigt när någon undrar hur det är med mig eftersom jag vet att de flesta egentligen inte alls vill veta. Brukar som regel dra till med något svävande svar...
SvaraRaderaÄr det någon jag vet inte bryr sig så brukar jag också köra med den svävande stilen, men de i min omgivning som faktiskt bryr sig är det svårare med. Känns lite ruttet att dumpa allt på dem emellanåt.
SvaraRadera