Inte en man i sikte

Kvinnor är moraliskt överlägsna och särskilt disponerade för yrken inom omsorg och vård! Nu när jag har er uppmärksamhet kan jag ju tillägga att det var Elin Wägner och Ellen Key som framförde dessa tankar, allt enligt förskolläraren och lärarutbildaren Mats Olsson i senaste numret av Pedagogiska Magasinet som idag damp ner i min brevlåda. Meningen är säkert lika provocerande för de flesta andra som för mig.

Men det är inte kvinnors moraliska överlägsenhet som artikeln handlar om utan bristen på män i förskolan, hur andelen manliga förskollärare sedan tidigt sextiotal fortfarande enbart utgör fem procent av alla lärare i förskolan och hur det inte är så konstigt att få män söker sig till denna yrkeskategori. För det ställs inga dåliga krav på dessa få män som faktiskt brinner för att arbeta med de allra yngsta barnen.

För en del kvinnor kan jag tänka mig att det är annorlunda, inte alla har den där glöden i blicken för arbetet som förskollärare är bara ett jobb även efter tre och ett halvt års högskolestudier, det är något man gör för att få ett lönekuvert varje månad. Män däremot brinner nog i högre grad för sin valda profession eftersom det är just ett kvinnodominerat yrke. Inte fan gör de det för den astronomiska lönen.

Men det är inte enbart glöden som gör att män behövs i förskolan, de behövs för att skapa lite mångfald istället för den idag i stort sett enkönade värld som mina kollegor och jag lever i. På min egen arbetsplats har vi över fyrtio anställda och förutom vår chef är inte en enda av dessa man. Men jag förstår varför få män söker sig till förskolan, kravbilden är enorm och många gånger äckligt könsbunden.

Medan vi kvinnor i förskolan lever efter devisen "bra kvinna reder sig själv" och gör allt som kan tänkas krävas av oss, vare sig det är att klippa och klistra, dra fram skruvdragaren, leka mamma-pappa-barn eller röja runt i snickarboden, så förväntas män göra allt det där manliga; bygga och brottas och grilla och vara en stor, stark manlig förebild för pojkarna som hela dagarna omges av fjantiga fröknar som inget kan.

När jag sprang runt och vikarierade stötte jag då och då på en manlig förskollärare och märkte två väldigt viktiga saker. Den första var att de inte var en del av gemenskapen, de deltog sällan i samtalen i personalrummet och kastade sig tacksamt över varje chans till lite "manlig samvaro" om det någon gång råkade trilla in en annan man i rummet. En av dem sa till och med att han sket väl fullständigt i snack om gardiner.

Själv satt jag i ett hörn med näsan i en bok och tänkte; "Tack, du underbara människa för de orden, gardinsnack är verkligen urtrist!" Fast det sa jag så klart inte högt för när man är en liten sketen vikarie på knappt tjugo år så gör man inte så mycket väsen av sig sin andra arbetsdag. Men det fick mig i alla fall att börja fundera på den där stackaren och hur absolut vidrigt tråkigt han måste ha det.

Det andra jag märkte nästan direkt efter den undermedvetna uteslutningen av männen, var att deoftast ombads göra saker som antagligen anses vara typiskt manliga. Så fort det rörde sig om hammare, skruv eller något elektiskt eller elektroniskt så var det dessa män som man ropade in. En av dem, en annan man på en annan arbetsplats, sa att han visste ingenting om hur man gjorde det han ombads göra.

Det visade sig ungefär fem minuter senare att en av de kvinnliga kollegorna visste precis vad felet var och hur det skulle lösas - och min värld blev lite mer ledsam för en stund. För det här är könsroller i all sin hemska härlighet och även om jag kan vara så trött att jag nästan kräks på allt skitsnack om genus och jämställdhet, så är jag ändå inte så blind att jag inte ser hur dessa könsstereotyper lever och frodas.

I förskolan ska män som sagt vara män och vara förebilder för pojkar, inte för att pojkar behöver starka, modiga kompetenta vuxna i sin omgivning utan eftersom de behöver just män. Det finns en inte helt genomtänkt eller kanske undermedveten tanke att pojkar inte kan växa upp till riktiga män om de aldrig får träffa några, eller åtminstone inte några andra män än sina fäder.

"Om flickorna har 19 kvinnor att välja mellan är det ett uttryck för mångfald och variation. Vad innebär det att pojkarna kanske träffar en (1) man som då får bära upp hela tanken på maskulinitet? Vem vill representera ett kön? Inte jag." [Mats Olsson, Pedagogiska Magasinet, nr 2 2012]

Mats Olsson menar att det inte har betydelse vilket kön pedagogen har utan istället dennes erfarenheter och "vilka [köns-]mönster som uppmuntras". Detta inte sagt att båda könen inte behövs i förskolan men jag tror vi ska vara väldigt försiktiga med att tillskriva oss själva eller andra vissa karaktärsdrag eller färdigheter baserat på kön, särskilt om vi ska följa läroplanen och bryta traditionella mönster.