Gott Nytt År!

Nu är det snart dags att bege sig iväg på nyårsmiddag. Håret är tuperat och våfflat och skorna sitter på (måste öva lite) och jag har således växt ungefär 12 centimeter och borde alltså vara omkring 180 cm lång. Det är rätt så imponerande med tanke på att jag alltid brukar vara kortast, ja, nästan alltid i alla fall - och jag är ändå av medellängd. Men i alla fall, håret fixat, sminket lagt, kläder och smycken på. Jag är klar att gå!

Nyårsfirande

Ikväll blir det nyårsfirande hemma hos mamma tillsammans med syrran och svågern. Brorsan är nere i Göteborg för något galej och vi andra ska äta en god middag, titta på fyrverkerierna och skåla i champagne. Men det är några timmar kvar tills min skjuts dyker upp och under tiden ska det hinnas med lunch, makeup och att fixa håret på något sätt. Jag har plattång och locktång och våffeljärn - men ingen aning om vad jag ska göra.

Dagens fynd

Min syster kom och hämtade mig idag vid tolv-tiden och vi begav oss glada i hågen mot Överby Köpcentrum och mellandagsrean för att göra oss av med lite pengar. Pengar spenderades om än inte i sådana mängder som jag kanske förväntat mig. Tyvärr så hittade jag väldigt lite som jag faktiskt gillade och tyckte var något att ha - och någon kappa blev det inte. Jag hade nästan gett upp hoppet när vi gick in i en butik och hittade en svart skönhet.

Yllekappan gick på ungefär 800 kronor (rea-pris) och det var den verkligen värd, sitter som en smäck och är inte öppen i halsen - vilket var min systers anledning till att jag inte skulle köpa den första kappan jag tittade på. Det hanns även med inköp av ett par kängor som jag blev helt kär i när vi var inne i skobutiken och jag var bara tvungen att ha dem. Tvåhundra kronor kronor gick de på och precis som kappan så var de värda vartenda öre.

Som alltid när kameran kommer fram så ska ju vissa individer i detta hushåll vara med på kort. Detta är antagligen den värsta linslus ni någonsin kommer se - och kängorna blev godkända! Nu kan jag knappt bärga mig tills det blir nyårsafton och jag får klä upp mig i min nya kappa och mina tjusiga kängor. Det blir ingen utgång på stan i år, men jag ska till mamma på nyårsmiddag med henne, syrran och svågern och ska vara fin!

Mellandagsrean - mitt i-landsproblem

Den bästa tiden på året är nu. Först kommer julen, sen rean och sedan nyår. Nyår är definitivt på tredjeplats, men jag har väldigt svårt att bestämma mig om jag gillar julen eller rean bäst. Det känns som att de kanske måste få komma in på delad förstaplats, för den ena innebär att jag får spendera pengar plus får presenter av andra, och den andra innebär att jag får spendera ännu mer pengar men till reducerat pris. Vilka svåra val!

Skov?

De senaste två veckorna har jag varit bortdomnad i händerna. Detta är så klart inget ovanligt eftersom jag har permanenta skador på mitt nervsystem som slagit ut känseln i händerna och underarmarna, särskilt på vänster sida - min problemsida. Men de här senaste veckorna har det varit nästan totalt känselbortfall i händerna och en bit upp vid handlederna. Jag antar att det är ett skov men jag har svårt att förstå skillnaden.

När nya symptom dyker upp, så som balansrubbningen jag drabbades av förra hösten, och problemen med synrubbningar som dyker upp lite då och då men som inte är bestående problem, då kan jag genast säga att nu har jag ett återfall. Men eftersom vissa av symptomen är konstanta, så som känselbortfall, tröttheten och yrsel, så är det svårare att säga om det är ett skov jag åkt på, eller om jag helt enkelt har en dålig dag.

Ibland kan man bli förvirrad av signalerna som ens egen kropp skickar ut, särskilt med MS-relaterade symptom eftersom det på det stora hela beror på ett spattigt nervsystem. När min läkare frågar mig hur många skov jag haft brukar jag säga att jag inte vet och sedan förklara om jag haft en period av nya symptom (så som balansproblem), men det där med förstärkta redan existerande symptom brukar jag inte berätta för jag vet inte.

Ingen verkar heller kunna förklara för mig vad ett skov är. Vad ett psuedo-skov, eller restsymptom eller återfall (relapse) verkligen innebär. Det verkar inte som att någon vet och istället blir det en massa omkring-förklaringar och inga riktiga svar alls - och jag är trött på det. Jag har en sjukdom som varken jag eller någon annan verkar veta något om, hur ska jag då kunna besvara frågan hur många skov jag haft det senaste halvåret?

Stannar inne för bara maten

Min mamma brukar alltid säga sådana här dagar, att det är bättre att stanna inne för bara maten än att gå ut och ingen få. Så idag håller jag mig inne i värmen där det finns mat och mysiga filtar att kura in sig i medan man ser en film. Imorgon kanske jag ger mig ut på en promenad om snön packat sig lite så att man kan gå och inte bara slirar runt i lössnön. På måndag ska jag dessutom ut och springa i affärer med syrran på rean.

Jag har bara två saker på min lista som jag verkligen behöver och det är en ny stol och en kappa. Men eftersom jag känner mig själv så lär det ju bli betydligt mer inköpt än en skrivbordsstol och en kappa. Jag hade ju även tänkt titta lite på skor, ett par snygga kängor eller stövlar med en liten klack. Blev så sugen när jag såg syrrans mormors-kängor. Men som sagt, det blir på måndag och nu tänker jag fortsätta göra ingenting alls.

Hunger och tunnlar

Igår åt jag inte så mycket eftersom jag mått dåligt natten innan och fortfarande kände mig halvdålig under dagen. Men idag får jag igen för att jag inte gjorde mer än tuggade i mig ett par smörgåsar för idag kurrar det i magen som om ett vilddjur bor där inne. Jag tycker nog det är bäst att mata vilddjuret innan han bestämmer sig för att attackera mig i bästa Alien-stil, ta struptag på mig och kräva mat medan han skakar mig.

I andra nyheter kan jag meddela att jag nu tagit fram katternas tunnel klädd i prasslande tyg, och särskilt den ena katten har fallit för tunneln. Nu råkar han ju vara den störste av de två och det går inte alltid så bra att kasta sig genom tunneln från en ända till den andra utan att sakta ner på vägen och liksom klämma sig fram den sista biten. Men han fortsätter glatt att slänga sig in i tunneln och när han blir trött somnar han i den.

Årets utdelning

Saker som hanns med

• Ett dignande julbord fullt med läckerheter
• Kalle Ankas Jul på TV
• Besök i Ryrs kyrka där syrrans svägerska sjöng julsånger- och psalmer
• Goda efterrätter i form av olika slags kakor och bullar
• Julklappsutdelning med rim som syrran knåpat ihop
  
• Plock i flera olika chokladaskar
  

Julklappar

• En vit, mjuk halsduk och ett par vita, fingerlösa vantar (bästa julklappen!)
• En marinblå, inbunden almanacka att ha i handväskan
• En väggkalender med roliga bilder
• En ljusstake med ett litet svart blockljus
• En bok; "Jag Älskar Bebisar - och andra lögner han säger för att få dig i säng"
• En ask Paradis chokladpraliner
• Två vita fleecefiltar

Annat som kom med hem

• Två stora burkar hemmagjorda pepparkakor
• En apelsin med skalet delvis rivit

God Jul!

Nu bär det snart iväg till min syster för en dag av mysig samvaro, god mat och massor av presentpapper. Tydligen ska det även bli en tur till kyrkan eftersom min svågers syster ska ge en julkonsert - och för att min syster nu blivit en smula kyrklig av sig på grund av sin pojkvän och hans familj. Som ateist firar jag ju inte jul för Jesus skull, utan för allt det andra som jag räknade upp här ovanför, men vacker musik kan jag uppskatta.

Da'n före da'n

Imorgon är det då alltså julafton men jag ska erkänna, det känns inte så. Det kan förstås bero på att jag alls inte julpyntat i år och bara har satt upp en adventsljusstake också adventsstjärnan i vardagsrumsfönstret. Inte minsta lilla tomte står framme eftersom jag ändå inte kommer vara hemma på jul. Det enda som gör att det känns som jul, och det enda som hindrar mig från att deppa ihop totalt, är det faktum att det blir en vit jul i år.

Oövervinnelig!

Ett par dagar in på julledigheten och jag känner mig redan mycket bättre. Jag är fortfarande förkyld och snuvig, men psykiskt mår jag hundra gånger bättre. Det känns som att en enorm vikt lyfts från mina axlar och jag kan äntligen få vila ut, i vetskap om att jag har två härliga veckor framför mig av att göra så lite som möjligt. Plötsligt känns allting mycket lättare och jag vill göra saker som jag i vanliga fall undviker in i det längst.

I vanliga fall är helgerna ju så korta och man vet att måndagsmorgonen hägrar där inom en snart framtid. Så dagar som idag, den oheligaste dagen av alla, dagen före arbetsveckan drar igång igen, brukar i vanliga fall användas till att desperat försöka göra ingenting. På så sätt kan jag lura mig själv att jag faktiskt är ledig och kan slappna av. Idag vet jag att jag är ledig imorgon och alla dagar efter det i två underbara veckor.

Jag tror det mestadels beror på att jag vet att det jag inte gör kan jag göra imorgon istället så jag behöver inte känna mig tvungen att göra det med en gång - och som de flesta som känner mig vet, när jag känner tvingad att göra något så sätter jag i hälarna direkt. Att släpa benen efter sig får en helt ny innebörd, jag skulle kunna vinna olympiska grenar i envishet när jag sätter den sidan till, och i slutändan blir ingenting gjort.

Just idag ska jag vika in tvätt och kanske köra en eller ett par maskiner. Jag ska köpa ströbröd så att jag kan griljera skinkan jag gjorde iordning igår och då tänkte jag ta med mig en stor kartong och en påse med reklam och tidningspapper till återvinningen. Återvinningsstationen brukar vara det ställe jag undviker tills skräpet nästan svämmar över och då högst motvilligt. Idag gör jag det för att jag vill.

Jag älskar verkligen att få vara ledig, så här mycket styrka och energi har jag inte haft på flera månader och det känns riktigt bra. Det känns nästan som att vara den Anne jag var innan jag fick min diagnos, innan jag tvingades lära mig spara på energiresurserna. Idag känner jag mig nästintill oövervinnelig, som om inget kan trötta ut mig. Så här skulle jag vilja känna varje dag i resten av mitt liv men jag nöjer mig med julen.

Vetekudden

Förra året fick jag en vetekudde av min bror och det är antagligen den bästa julklapp jag någonsin har fått. Den är bra för diverse saker. Lite ont i ryggen? Släng in vetekudden i mikron och ligg sedan med kudden under ryggen en stund. Lite mensvärk? Släng in kudden i mikron och lägg den sedan på magen. Lite ont i axeln, armbågen eller knät? Släng in vetekudden i mikron och lägg den på stället som värker. Garanterad tillfredsställelse!

Trista besked i jultider

Igår gick man ut med meddelandet att Saab kommer läggas ner, en av de största arbetsgivarna här i stan om man räknar med alla under leverantörer. PÅ ett sätt var det väl ett väntat besked men man hoppades in i det sista. Jag tror det kommer bli ett sådant besked som alla kommer minnas, vem som berättade det och vart man var när man fick höra det. Själv var jag på Coop och handlade med min syster.

Jag letade efter röd currypasta och stötte på två butiksanställda och en kund som stod, chockade över att det nu är över. Vad säger man? Det är ett tungt beslut och jag lider med alla som drabbas, alla anställda som så här i jultider får veta att de inte kommer ha kar något jobb. Samtidigt så går tankarna till en själv, vad kommer hända med mig och min anställning, kommer jag få vara kvar nu när det kanske blir nedskärningar och varsel?

Som kommunanställd inom barnomsorgen sitter man löst till när sådant här händer, det märkte jag redan sist gång. Men tack vare att jag är utbildad förskollärare så fick jag vara kvar trots att jag är en av de senast anställda. Den här gången är jag inte lika säker på att jag får vara kvar om de blir tvungna att låta fler anställda gå. Det känns inte bra att ha det här hängande över sig inför julen, men samtidigt vill man inte oroa sig.

Jag hoppas ju på att det kommer lösa sig, på något sätt. Att Saab lägger ner är klart nu, de kommer inte att studsa tillbaka, men förhoppningsvis kommer folk att starta upp egna företag, förhoppningsvis kommer Trollhättan inte dö. En epok har gått i graven, Saab som funnits så länge jag kan minnas finns inte mer. Men vi är starka och vi kommer gå ännu starkare ur det här. Trollhättan kommer överleva, mot alla odds!

Kul start på julledigheten

Efter att ha klarat mig relativt bra under hela hösten, med bara några dagars sporadisk sjukfrånvaro här och där, har jag nu åkt på världens förkylning. Näsan rinner, halsen gör ont, huvudet och nacken värker och spänner och öronen känns som att de är fyllda med bomull så att allt djup verkar dämpat. Jag har ont lite varstans i kroppen och så fort jag hostar det minsta lilla så känns det som att lungorna ska knäcka revbenen.

Som ni kanske förstår är detta inte alls särskilt trevligt och definitivt värre än vad jag trodde igår kväll. Har ju varit lite småförkyld i flera veckor nu men så igår blev det värre, jag var illamående och yr och mådde hemskt - ja, jag trodde att jag mådde hemskt. Men det är ingenting mot hur jag mår idag när minsta rörelse är en ansträngning. Fast såpass plikttrogen är jag ändå att jag sätter mig här och meddelar världen mitt tillstånd.

Man kan undra

Varför är dörrar på diverse offentliga ställen så jäkla tunga? På skolor, bibliotek, vårdcentraler och liknande ställen så får man emellanåt ta i för kung och fosterland för att komma in genom döören och sedan är det likadant på vägen ut när man får ligga på för att dörren ska öppna sig. Eftersom de flesta av dessa dörrar har dörröppnare förstår jag att det måste finnas lite tyngd i dem, men det är ju faktiskt löjligt som det är nu.

Jag får den smygande misstanken om att det här är någon slags världsomfattande konspiration, anting från dörrtillverkarnas sida eller kanske till och med från vården eller regeringen. De vill att vi ska trycka på den där knappen, de vill vänja oss vid knapptryckande, och ju mer knappar desto mindre fysisk ansträngning tills vi börjar svälla upp som ballonger. Det kommer sluta med att vi alla åker runt i svävare och trycker på knappar! Precis som i filmen Wall-E.

Sug på den

Nu är jag hemkommen från AT-mötet, nedtyngd av minnet av Elvis-mördaren och en julklapp från chefen. Kanske ska förklara det här med Elvis-mördaren först. Det var nämligen underhållning inhyrd ikväll, en Elvis-imitatör som hade väldigt trevlig sångröst men det där med engelskan var kanske inte hans starka sida också lyckades han glömma ungefär hälften av texten i verserna så det blev mycket humma-humma istället.

Roligt var det i alla fall, särskilt när han drog igång och dansade. Jag har nog aldrig skrattat så mycket på ett AT-möte tidigare, det var nog i klass med våra kvällsplaneringar räknat efter hur mycket högljutt skrattande det blev. Förutom Elvis bjöds det även på glögg och pepparkakor, gröt och skinksmörgåsar, och kaffe och After Eight innan det var dags för julklappsutdelning!

Kom hem med mitt stora fina paket (tyvärr tog jag ingen bild) och öppnade det. Det första jag hittar är två påsar med hårda runda saker i och sedan en kartong med ett fint fat. Öppnar påsen och hittar stenar, tittar på etiketten, häller upp stenarna i fatet och sedan tar jag en av de vita stenarna och tuggar glatt i mig den. Ja, för det här är inte vilka stenar som helst, det här är chokladstenar! De ser väldigt äkta ut, eller hur?

Årets sista AT-möte och jullunchen

Ikväll är det dags för årets sista arbetsplatsmöte. I vanliga fall gör vi inget speciellt när det är det sista mötet för terminen, åtminstone har det inte gjorts under de senaste två åren då jag arbetat där. Men detta AT-mötet ska det bli både gröt, skinksmörgås och underhållning. Så jag är mest hemma för en kort mellanlandning innan det är dags att bege sig mot skolans matsal för lite trevligt sällskap och årets första riktiga julmat.

Imorgon blir det både jullunch, långdans och julklappsutdelning med tomten på jobbet. Barnen älskar när tomten kommer och de får julklappar och det är ju alltid spännande med lite ny mat, serverad som buffé och vi sitter alla tillsammans vid ett långbord istället för vid tre olika bord. Imorgon blir det att bara njuta, allt förarbete är redan gjort för jag har precis ägnat en timma åt att slå in julklappar till alla barnen.

Var så snäll och håll käften

Ibland kan det vara bra att klaga lite men vissa tar det verkligen för långt och när man rör sig i samma "kretsar" som jag så lär man sig snart att det folk klagar på mest är sina läkare, det alltid lika populära läkarföraktet håller i sig. Jag börjar bli förbannat trött på det, börjar reta mig något enormt på folk som drar igång med krokodiltårarna bara för att deras läkare inte genast krälar vid deras fötter med tyck-synd-om-plattityder.

Hellre har jag en läkare som är ärlig och som säger rakt på sak att det jag går och oroar mig för är något jag faktiskt har befogat att oroa mig för, eller också att jag målar fan på väggen i onödan. Jag säger inte att jag är bättre än någon annan - eller så kanske det är det jag menar - men om man bortser från mitt gnällande emellanåt så tror jag att jag är lite mer rak på sak, lite mer jävlar anamma, och lite mindre patetiskt gnällande om ALLT!

Vilken jävla pärs!

På det stora hela så gick morgonen och förmiddagen bra, men jag var väldigt stressad och nervös ändå. Tog mig till sjukhuset och röntgen helt okej, fick byta om till en superläcker liten vit skjorta och sedan var det dags att sätta nålen med kontrastvätska. Hur många gissar på att de snabbt och lätt hittade ett stort, trevligt kärl i armen? Någon? I så fall har ni FEL! Det finns ingenting i mina armar där man kan sätta en nål.

Som radiologen uttryckte det; "de ligger så djupt så man måste gräva lite för att komma in till dem". Det började susa lite i öronen på mig när han sa så men det gick snart över när jag fått lägga mig ner och efter lite klämmande och tryckande och kramande och knäppande, så hittade han till sist ett tunt litet kärl på ovansidan av handen. När kontrasten gick in kändes det inte så mycket, men att ha nålen kvar gjorde ont som fan.

Allt som allt, att sätta nålen, ta bildserierna på huvudet, ställa om maskinen och ta bilderna på nacke och bröstkorg, tog ungefär en och en halv timma. Det är samma tid som det tog för två år sedan när jag gjorde samma undersökning. Nu dröjer svaren i minst två veckor så antagligen får jag träffa min läkare någon gång efter jul och nyår. Det känns väl så där kul att behöva vänta men samtidigt skönt att det dröjer lite.

Efter visiten på sjukhuset for jag in till stan, bytte buss och åkte ut till köpcentret för att köpa de sista julklapparna till brorsan och svågern. Köpte även en skinka och den vidriga sillen som jag uppenbarligen är ansvarig för att den hamnar på julbordet hemma hos syrran. Varför det är så att just jag ska skaffa fram sillen vet jag inte, jag äter inte ens sill. Vet faktiskt inte ens varför någon skulle vilja äta sill.

Uppdatering

Testet av billarmet fortsatte hela kvällen fram till ungefär nio-tiden. Kan ju säga att jag varit så måttligt road av detta oväsen men tack och lov så har det nu slutat och jag är snart på väg till sängen för en god natts sömn. Imorgon är det dags för magnetröntgen, vilket jag både är nervös och väldigt lugn inför. Nervositeten beror på att jag lider av en lätt form av klaustrofobi, och lugnet beror på att jag självklart vet att det inte är farligt.

Vad är du för idiot?

Idag efter jobbet så var jag vaken en stund men fram på eftermiddagen kände jag mig så hiskeligt trött och gick för att lägga mig en stund. Särskilt länge fick jag dock inte sova för någon idiot bestämde sig för att det skulle vara roligt att leka med sitt jävla billarm nere på parkeringen. Så det startade och stängdes av, startade och stängdes av,tills jag trodde jag skulle bli galen. Självklart slutade det en kvart efter att jag gått upp...

Ljuva fredag

Sista arbetsdagen är nu gjord och hela långa helgen sträcker ut sig framför mig framför mig. Det är skönt att sluta tidigt på fredag, då känns helgen lite längre på något sätt. Ska iväg och handla lite helgmat med brorsan senare men det blir nog inte förrän runt fem så jag har några timmar av att inte göra något alls framför mig. Ska bli otroligt skönt efter den här dagen. Att fira Lucia tar på krafterna så jag är helt slut nu.

Imorgon ska jag ägna dagen åt att städa och förbereda lite inför min gäst som dyker upp imorgon eftermiddag. Ska bli kul att träffas igen och vi har en späckad kväll framför oss, med middag på grekisk restaurang (nu blir jag snart grek!) och sedan biljard. Dessutom ska vi hinna med att byta julklappar, spela gitarr och dricka Pina Coladas. Men på något sätt ska vi väl lyckas med det också innan hon åker hem igen på söndag.

Nästa vecka har jag ett par utvecklingssamtal kvar att genomföra och på fredag morgon ska jag dessutom på möte med gruppen som ska sammanställa den nya likabehandlingsplanen och planen mot kränkande behandling. Det blir mitt sista möte med den gruppen eftersom vi får en ny kollega efter jul. Hon flyttar över från en annan avdelning där hon är representant i likabehandlingsgruppen. Det blir lite färre möten för mig då.

Kära lilla blogg

Den faller i glömska mitt i all stress och jäkt. Jag orkar knappt med mig själv, det är så mycket att göra, än mindre att hålla liv i bloggen. Nu har ännu en dag gått och efter imorgon så har även denna (arbets)vecka gått och jag har helgen att se fram emot. Just precis nu ska jag ta min spruta, kanske värma en bit överbliven pizza och sedan blir det kanske en film eller något annat skönt och avkopplande som inte kräver tankekraft.

Lyckad kväll

Det blev precis så bra som jag trodde, dagens familjekväll. Någonstans mellan tio och femton familjer dök upp, men det var barn och vuxna både högt och lågt och inne på småbarnsavdelningen där vi satt upp våra pysselstationer fick vi trycka in ytterligare två bord samt hämta ett dussin stolar på en annan avdelning bara så att alla skulle kunna sitta och pyssla tillsammans. Lika trångt blev det inne hos oss när det var dags för fika.

Många hade tagit med sig maträtter och kakor, det fanns piroger och potatis- och köttfärsgratänger, rulltårta och jättegod kakor som smakade bekant men jag kan inte riktigt komma på vad det var de smakade. Vi hade bakat sockerkakor och lussebullar, det bjöds på kaffe och te och saft - och alla verkade verkligen ha jättetrevligt. Många gick tillbaka och pysslade efter fikat och ingen ville gå hem utan stannade till slutet.

Det blev två mycket späckade timmar och sedan tog det ytterligare någon timma att städa upp allt silkespapper och paljetter och pennor och saxar och kaksmulor från golvet. Det var verkligen skönt att få komma hem och sätta sig ner efter att ha varit på jobbet från halv fem till runt halv nio. Det var bara att slita av sig jeansen, på med pyjamasbyxorna och parkera sig framför datorn med ett glass läsk, två värktabletter och ett sprut-kit.

För självklart så var det dags för sprutan ikväll och jag hade tänkt ta den innan jag gick tillbaka till jobbet, men det föll raskt i glömska. Faktiskt så känns det inte så jobbigt nu som det gjort tidigare, det här med att ta sprutor varannan dag. Jag tror mycket beror på att jag tar manuellt nu istället för med autoinjektorn - och jag som fortfarande nästan kräks när någon annan sticker migm till exempel för att ta ett blodprov.

Det är nog det som ska bli det värsta med att göra magnetröntgen nästa vecka, att de kommer sätta en nål med kontrastvätska som kommer få sitta kvar i armen under hela tiden jag ligger därinne. Sist gång gjorde det så ont att jag höll på att gå åt och jag hade ett enormt blåmärke i armvecket i en vecka efter det. Men som sagt, det är nästa vecka och jag har ju tänkt ta en dag i taget nu fram tills julledigheten.

Så nu är den här dagen avklarad och imorgon ska det bli julpysseldag på förmiddagen. Det gick riktigt bra idag, trots att det bara var jag och en vikarie kvar på avdelningen, eftersom två av mina kollegor åkte in till stan med femåringarna för att fika, en var hemma för vård av barn och en inte började förrän senare. Tack och lov att vi fick tag på en så pass bra vikarie, det gör verkligen hela skillnaden när man får en som är bra.

Vilken lättnad!

Fler eftergifter om sjukförsäkring

Stockholm. Debatten om att sjuka ska tvingas ut på arbetsmarknaden ledde till ytterligare eftergifter när socialförsäkringsutskottet samlades i dag. Efter 181 dagar ska enligt reglerna en sjuk prövas mot hela arbetsmarknaden. Nu sägs att det inte ska göras om det anses vara "oskäligt".

De nya reglerna beräknas omfatta 1 000-2 000 personer som nu inte behöver prövas mot hela arbetsmarknaden.

Det är inte rimligt att en försäkrad ska lämna sin anställning eller ska behöva ta tjänstledigt för att söka annat arbete om arbetsförmågan kommer att försämras eller om den försäkrade på sikt bedöms få svårt att klara annat arbete, anser utskottet.

Undantagen gäller bland annat medicinsk behandling som förebygger allvarlig sjukdom, exempelvis den som haft en tumörsjukdom och som får behandling som motverkar återfall, stroke, omfattande brännskador, förlust av kroppsdel och multipel skleros.

Någon gräns för hur länge en försäkrad kan uppbära sjukpenning på grund av synnerliga skäl finns inte.

Utskottet talar nu också om en allvarlig sjukdom i stället för en mycket allvarlig sjukdom.

Den rödgröna oppositionen stödjer de borgerliga partiernas förslag, men är trots det kritisk.

– Det är en marginell förändring, det duger inte. Det ökar rättsosäkerheten, säger Veronica Palm (S), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet.

Förändringarna som utskottet gör ska enligt uppgift från den borgerliga majoriteten omfatta uppemot ett par tusen personer, som kan få undantag från reglerna, utöver vad som sades i det förslag som lades fram så sent som förra fredagen.

De rödgröna partierna S, V och MP försökte få gehör för ett tilläggsförslag som skulle innebära att de regler som leder till att människor förlorar sjukpenningen tas bort, kombinerat med en beräkning av hur mycket det skulle kosta statskassan.

– Det förslag som regeringen lagt fram gör att det fortfarande blir otydligt om vad som omfattas, säger Gunvor G Ericson (MP).

Den nya sjukförsäkringen trädde i kraft den 1 juli 2008. Bakgrunden var den mycket höga svenska sjukfrånvaron. För en tid sedan slog ett antal cancerläkare larm om att deras svårt sjuka patienter drabbades av de nya reglerna.

För att få en snabb ändring gick uppdraget att ändra lagen till socialförsäkringsutskottet. De nya undantagen gäller dels personer som efter 180 dagar ska prövas mot hela arbetsmarknaden, dels för personer vars förlängda sjukpenning gått ut efter 914 dagars sjukdom. De nya reglerna ska fortfarande gälla från den 1 januari.

Hem&Hyra

Nu har en av mina absoluta favorittidningar kommit, nämligen Hem&Hyra. Egentligen säger den mig sällan något, men jag tycker den är kul att läsa också har de alltid så "snygga" bilder på insändarsidan. Det är just det som jag gillar mest med tidningar, insändarsidorna. I min lokaltidning läser jag endast insändarna och serierna och sedan skummar jag igenom resten i hopp om att fastna för någon intressant rubrik.

Familjekväll

Nu är jag hemma men inte så särskilt länge till. Ikväll är det familjekväll på jobbet och förhoppningsvis dyker det upp en del folk. Vi ska julpyssla också ha lite knytkalas, vilket ska bli spännande. Har ju barn och familjer från väldigt många olika länder och kulturer så det kan nog bli en hel del gott att smaska på. Så det är mina förhoppningar på kvällen, bra uppslutning och god mat och trevlig samvaro med barn och föräldrar.

Fryser ihjäl

Jag misstänker att jag håller på att bli förkyld. Har mått dåligt i flera dagar och nu har jag även fått en sprängande huvudvärk och feberfrossa. Helst av allt vill jag bara gå och lägga mig men eftersom klockan inte ens är fem än så känns det lite väl tidigt. Det får nog bli en dusch istället, med massor av varmvatten, och sedan ska jag vira in mig i en filt och se en film. Behöver bara kämpa mig genom två veckor till innan jag har semester.

Skogshuggare och änglar

Min bror har varit här i några timmar (åkte precis) och vi har ätit middag och sett en film - och skämtat som vanligt Idag var allting "Grrreat!" med skotsk dialekt och sedan rullade det bara på med dialekten. Jag kollade igenom korten brorsan har på sin mobil ("Har du redan kollat igenom 400 kort?") och sedan bestämde sig brorsan för att smygfota mig - endast förstört av att jag nästan blev bländad av blixten.

Sedan tittar han på kortet och säger, fortfarande med skotsk dialekt; "You have the arms of a lumberjack, but the face of an angel" och vi bröt ihop totalt och bara gapskrattade. Jag förstår så klart om ingen annan tycker detta är särskilt lustigt och det var antagligen ett sånt där tillfälle när man måste ha varit där för att fatta, men jag tyckte det var jättekul. Dessutom är ju den här bloggen delvis till för att jag ska minnas...

Packad och klar

Gårdagen var precis så skoj som jag hade trott den skulle vara. Tyvärr fick jag bryta rätt tidigt för jag mådde verkligen inget bra och hade mått halvdåligt hela torsdagen och fredagen. Med lite sprit i kroppen blev saken inte bättre och till sist mådde jag så illa att jag var tvungen att åka hem, bara för att inse att sista bussen redan gått. Det var inte annat att göra än att ringa en mycket sur bror så att han kunde komma och hämta mig.

Rent tekniskt sett så bor jag inte så där jättelångt från centrum, men jag var alldeles för dragen för att kunna gå hem. Så där satt jag och väntade i tjugo minuter medan jag blev iskall om rumpan, men var alldeles för varm och mysig i kroppen för att märka av det. Kom hem så småningom och pratade en stund med en kompis på MSN innan jag föll i säng, slocknade som ett litet ljus och sov gott i tio timmar.

Idag är jag tacksam att jag aldrig får baksmälla för det hade verkligen varit extra tyngd på bördan. Jag som brukade tåla rätt mycket sprit verkar nu ha blivit en flugviktare (även om jag misstänker att bålen hade något att göra med hur full jag var). Det är i alla fall skönt att veta att även om jag blir full som en kastrull så har jag än till denna dag inte drabbats av vare sig minnesluckor eller baksmällor .

Ut på galej

Ikväll ska jag till Swania och lyssna på Scotts och dricka drinkar i baren - och innan ni säger något, nej, det är inte min stil. Ärligt talat vet jag inte vad min stil är längre men jag misstänker den har att göra med pyjamasbyxor och halvdåliga komediserier på TV. Men ikväll ska det alltså bli dansbandsmusik, live, på ett jäkla hotell - och prognosen är skitkul! Det här är så klart en jobbfunktion, för jag har ju nämligen inga vänner.

Det där ska kanske tas med en nypa salt, för jag har vänner. En gång i tiden hade jag många vänner, bekanta och folk som man kysste bara för att man var ung och full och ute på stan. Men sedan hände det grejer, tjugoårsåldern hände, livet hände, MS hände, vänner som flyttade hände, och plötsligt inser jag att jag har tre vänner som jag inte antingen jobbar med eller är släkt med - två av dem bor i Göteborg och vi ses sällan.

Men som sagt, jag har ju folk från jobbet som jag umgås med privat och vi partajar och har kul. Dessutom ska jag ju få besök nästa helg av en av vännerna som numera bor nere i Göteborg. Det ska bli middag och biljard och byte av julklappar, men det är nästa helg alltså. Denna helgen är också fullbokad, med utekväll idag, middag och film med brorsan imorgon och en härlig långpromenad med både bror och syster på söndag.

Munvärk

Jag har ont i munnen igen, längst där in i "skarven" mellan över och underkäken på höger sida. Det kommer och går, ibland låser sig hela käken och andra gånger är det mest bara en obehaglig, tryckande känsla i käken. Om jag känner efter med fingret så har jag något som känns som en mycket tunn sena som går uppifrån och ner där längst bak (vilket jag inte har på vänster sida) och när jag blir så där öm så trycker på den.

Länge trodde jag att det var visdomstanden jag hade ont i, sedan att det var tandköttet som var problemet, möjligen på grund av att det kan vara svårt att nå allra längst bak med tandborsten och in i alla skrymslen som det blir nu när jag fått en ny tand där inne. Nu vet jag inte vad jag tror, har nämligen slut på teorier. Tyvärr har jag inte slut på smärtan som kommer och går men blir det riktigt illa får jag väl till tandläkaren.

Utvecklingssamtal i kvadrat

Idag har jag suttit med chefen i två och en halv timma på utvecklingssamtal och pratat om det gångna året. Det var riktigt intressant och det är alltid givande att få sätta ord på sina tankar, även om det kan gå lite trögt ibland. Men eftersom jag hade det på förmiddagen så var jag ändå relativt klar i huvudet och tappade inte tråden.

Men bara för att det samtalet nu är avklarat betyder det inte av utvecklingssamtalen är över för min del, för nu ska jag ju ha samtal med föräldrarna till alla mina ansvarsbarn. Det första hade jag igår och det gick jättebra, pappan är så nöjd och hade även en del intressanta tankar och inlägg vilket bara gjorde saken ännu roligare.

Imorgon är det dags för det andra inplanerade samtalet, denna gång med en förälder som mina kollegor och jag hade en tuff tid med för ett tag sedan. Men nu känns det mycket bättre så jag hoppas på ett bra samtal även där. Nästa vecka har jag tre samtal inplanerade och veckan efter det har jag två, och sedan är jag klar med höstens samtal.

Magnetröntgen och klaustrofobi

Idag när jag kom hem från jobbet låg det ett brev från mitt sjukhus och väntade på mig. Jag har fått remiss för att göra en magnetröntgen - och jag skuttar inte direkt av glädje. Det är nu lite mer än två år sedan jag gjorde en magnetröntgen och jag får fortfarande andnöd emellanåt när jag tänker för mycket på den upplevelsen. Det är verkligen ingen angenäm sak att göra när man har lite lätt klaustrofobi - vilket mina syskon gav mig!

Ja, faktiskt är det så att jag inte är född med rädsla för små utrymmen. Detta blev jag inte förrän jag var ungefär sex år gammal. Mamma hade dragit ur alla madrasserna ur sängarna för att städa och på den tiden hade vi gula skum(?)gummimadrasser som mamma tagit av överdragen på. Min bror och syster rullade in mig i en sådan, satte sig på mig och vägrade kliva upp - och när pappa kom in i rummet kunde jag knappt andas.

Det jag minns mest från denna smått raumatiskt händelse är känslan av att inte få luft eller kunna röra mig - och när pappa frågade var jag var svarade mina syskon att det visste de inte och de höll på att leka. På något sätt lyckades jag klämma ur mig ett 'hjälp' och plötsligt var jag fri. Sedan dess får jag andnöd i små utrymmen och tanken på att inte kunna röra mig kan skapa en panikkänsla. Så rulla inte in barn i madrasser!