Ärlighet varar längst - eller?

Det finns en sak jag inte förstår, eller kanske snarare en sak som är så främmande för mig själv att jag inte kan förstå hur vissa människor orkar med. Jag talar så klart om hemlighetsmakeri. Det finns mycket sådant online, folk som har lösenord på sina bloggar så att endast ett fåtal kan läsa dem, eller som håller sin identitet dold och gör sig rent löjliga i sina försök att upprätthålla hemlighetsmakeriet.

Nu kan det väl tyckas att det har inte jag något med att göra och nej, det har det ju faktiskt inte. Men jag får väl irritera mig på vad jag vill, precis som de får göra vad de vill. Personligen finner jag det löjligt. Vad är det dessa människor är så rädda för? Om man nu bara vill att ett fåtal människor ska veta vad man skriver om så hade väl ett e-mail fungerat precis lika bra och varit minst lika privat. Eller missar jag något?

De som inte talar om vilka de är, eller som är mycket vaga i sina beskrivningar är bara snäppet mindre löjliga i min enkla mening. Vad är egentligen meningen med att gå till sådana längder för att dölja vem man är. Om man nu inte vill att folk ska veta vem man är, varför då ens skriva en blogg eller en artikel eller ett debattinlägg. Vad är egentligen meningen med detta hemlighetsmakeri? Har de något att dölja?

Jag försöker komma på anledningar till varför jag skulle försöka dölja vem jag är, eller för den delen varför jag skulle ha en dold blogg. För rättvisans skull vill jag ju försöka förstå. Men jag kommer inte på något annat än att jag skulle vilja dela med mig av mina tankar och erfarenheter för att kanske hjälpa andra med samma erfarenheter, men utan att lämna ut mig själv i processen. Är detta anledningen till doldisarna?

Men så tänker jag, om det är något jag inte vill att andra människor ska associera med mig, som jag inte vill att de ska veta om mig, då håller jag ju tyst om det. Jag skriver det inte på en sida där Gud och alla människor kan läsa det, oavsett vilka medel jag tagit till för att ingen ska veta att det är jag som sitter där vid tangentbordet - och rent ärligt talat, de allra flesta med dold identitet är inte så spännande.

Det hade väl varit en sak om de avslöjat statshemligheter eller sina egna perversa fantasier om svart läder och selleristavar uppkörda i... ja, ni vet. Men liksom de flesta bloggare så skriver de om livet i vardagen, om jobb och hem och skola och husdjur. Så jag lär väl få fortsätta undra vad som gör att de känner sig nödgade till att använda dessa påhittade namn och vaga beskrivningar av sig själv on någon skulle fråga.

Som om världen skulle gå under av att vilt främmande människor får veta vad jag heter, hur gammal jag är, var jag bor och vad jag arbetar med. Jag är relativt säker på att främlingar får veta dessa detaljer om mig ofta, det räcker ju med att en av mina arbetskollegor pratar med en vän och i förbifarten nämner något om mig. Ska jag då oroa mig för att bli trakasserad, förföljd och mördad? Nej, jag tänkte väl det...