Deprimerande tankegångar

Ibland kan jag få en sådan konstig känsla, en herregud-känsla och allting känns riktigt tungt en stund. Den där känslan är alltid den samma, det är tanken att jag har MS som slår till och biter sig fast som en envis fästing. Den gnager sig genom mig tills det värker i hela kroppen och jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Jag vill inte vara sjuk, eller ens vara MS-frisk. Jag vill ju bara vara frisk och stark och mig själv.

Sådana stunder är det jobbigt, mycket jobbigare än något man kan tänka sig. Det är en tung känsla som sprider sig genom mig, som lägger sig som en tyngd i bröstet på mig och får det att värka i maggropen. Det är en sak att vara sjuk och veta att man kan bli frisk, att det finns ett botemedel - och det finns många hemska sjukdomar man kan bli frisk från. Men att ha en kronisk sjukdom, då finns inte ens det hoppet alla gånger.

För det mesta så kan jag tänka att det inte gör så mycket, jag mår ju bra för stunden och jag blir inte sämre även om det då och då är lite jobbigt med restsymptom eller när något nytt och märkligt dyker upp. Det är nog ovetskapen som är värst, den där gnagande känslan igen, av att inte veta hur framtiden kommer se ut. Om jag kunde vara säker på att jag en dag skulle bli frisk, om det fanns ett botmedel, då kanske...

Men det finns ju inte det och hur mycket man än hoppas och tror på att det en dag ska komma en bot, så är det inget man kan vara säker på. Jag vet ju så klart att sjukdomar man kan bli botad från, inte alltid betyder att man kommer bli botad. Men hoppet finns ändå där, att medicinerna eller behandlingen ska fungera. Men för mig känns det som att jag inte ens har det hoppet när den där värkande knuten dyker upp i maggropen.

Fy, vad deprimerande jag känner mig. Det är det sista jag vill vara, särskilt när jag mår så bra som jag gör. Det är väl konstigt ändå, hur jag kan ha så ont så jag gråter mig till sömns, eller något annat symptom som gör livet svårt, och jag bara biter ihop och tar mig igenom det. Det är först när jag mår bra och har mått bra länge som tankarna kommer, tankarna att det inte kommer vara för alltid, att symptomen kommer tillbaka.

Kanske är det mänsklig natur, kanske är det bara jag, men det känns som att man alltid går och väntar på att något hemskt ska hända när man vet att något hemskt kan hända. För jag vet ju att jag kan få ett nytt skov och jag vet ju att gamla symptom kan komma tillbaka, jag vet att det ligger där inne i min kropp och bara väntar på att få attackera mig och vad jag än gör så kan jag inte undvika det för det finns inget sätt.

De är inte som att gå och oroa sig för att man ska bli överkörd av en buss eller falla ner från en klippa eller att man ska vara med om en bilolycka. De sakerna går att undvika i mångt och mycket, det är yttre hot och man kan låta bli att utsätta sig för faror. Men det här är något som finns inuti mig, som ett vidrigt litet monster som bidar sin tid och precis när man tror att man är säker som slår det till med all kraft...