Viva España

Resan till Spanien började redan klockan 2 på lördag morgon, hemma i Tez mörka lägenhet i Göteborg. Bussen gick tio minuter i fyra, i spöregn som höll i sig hela vägen ner till Malmö. Men väl på Östersundsterminalen (tydligen Europas modernaste bussterminal) så hade det klarnat upp, klockan var åtta på morgonen och det var dags för frukost. Det blev lite baguetter, yoghurt och frukt innan det var dags att sätta sig på bussen igen.

Vi tog oss över Östersundsbron vilket var en skrämmande upplevelse för stackars lilla mig som är livrädd för drunkningsdöden. Det var inte det roligaste att sitta på den där bussen medan vi åkte över bron, men väl i Danmark var det lugnt och jag hade inga problem att åka färjan över till Tyskland. Det var någonstans i Tyskland som jag insåg varför jag hatar att gå på allmänna toaletter, men nöden har ingen lag.

Natten mellan lördag och söndag korsade vi gränsen mellan Tyskland och Frankrike och seglade genom fält av vajande gula solrosor resten av dagen, ända tills vis nådde bergspasset mellan Frankrike och Spanien där vi korsade in till Spanien. När vi åkte genom tullen vid gränsen kunde vi se ett högt monument, nästan som en pyramid. Jag har försökt hitta information om vad det är men har inte hittat något.

Tez trodde att det var en gåva, antingen från Frankrike till Spanien, eller tvärtom. Hon tyckte att hon hört det någonstans och eftersom våran reseguide inte berättade något om det så får jag tro på Tez då. På andra sidan vägen, högt uppe på berget låg en helt enorm stenbyggnad och jag vill gärna tänka mig att det är en borg, men det ser faktiskt mer ut som ett superläskigt fängelse på lite närmare håll.

Fram på söndag eftermiddag nådde vi så äntligen Malgrat de Mar, beläget ungefär en timmas bilfärd norr om Barcelona. Vi bodde på hotell Reymar, bara några få hundra meter från havet vilket var underbart. Allt vi behövde göra var att gå utanför dörren, genom en underjordisk passage under järnvägsspåret och sedan var man framme vid stranden där vi tillbringade alla dagar utom en (för det var så jäkla blåsigt!). Den dagen försökte vi oss på poolen istället men det blåste nästan mer där...

På tisdagen hoppade vi på ett tåg till Barcelona och det måste varit den billigaste tågresa jag någonsin varit med om, lite under sju euro tur och retur. Här hemma har man tur om man kan resa åt ens ett håll för den summan pengar. Det tog ungefär en och en halv timma att åka de tio milen, främst eftersom tåget stannar vid varenda station längs vägen. Inga snabbtåg där inte, men däremot massor av passagerare.

I Barcelona gick vi av vid Placa de Catalunya, på den underjordiska (och stekheta!) tågstationen. Vem hade trott att något som är under marken skulle vara hetare än det som finns ovanför, men så var det i alla fall. Det var en lättnad att få komma upp i ljuset och den ljumma vinden - och sedan gick vi in på Corte Ingles med all sin sköna luftkonditionering och känslan av lyx som vanliga köpcentrum inte har.

Vi stannade inte så fasligt länge därinne i alla fall, för även om det var jättefint så var allting alldeles för dyrt eller onödigt eller ointressant. Jag köpte i alla fall en ny plånbok, en liten en i blått skinn (supersöt!) och sedan köpte vi lite att äta i butiken nere i källaren innan vi satte oss på torget på andra sidan gatan och njöt av vår mat - om än inte av de läskiga duvorna!

Placa de Catalunya har sådana där riktigt vackra, gammaldags monument och statyer som jag bara älksar. Det finns moderna grejer också så klart, men det är de mer traditionella sakerna som jag fastnar för. Det fanns gott om saker att titta på och de underbara små keruberna som vaktar fontänen med det gröna vattnet är något av det sötaste jag sett.

När vi ätit klart promenerade vi längs La Rambla, boulevarden eller promenadstråket (eller ska vi kanske säga Avenyn) som aldrig verkar ta slut. Det är en riktigt spännande gata, full med gatuartister, levande statyer och små stånd där man säljer småfåglar och fiskar. Vi såg till och med ett sådant stånd där de sålde små grå ekorrar, instängda i en trång liten bur. Ibland undrar man...

Några dagar efter turen till Barcelona bestämde vi oss för att ta en liten rundtur i staden vi bodde i. På vägen dit hade vår guide berättat at Malgrat inte är så mycket mer än hotell och små butiker där det säljs souvernirer till turisterna, men det är faktiskt inte hela sanningen. Det finns faktiskt en riktig stad där, om man bara går en bit... ja, en rätt lång bit men ändå. Det tog ungefär en halvtimma eller så att komma till Eglesia de Sant Nicolau.

Vi stannade inte så länge utan drog snart vidare på nya äventyr - och nya vandringar. Upp för den långa (nja, okej, kanske inte så långa) backen til Parc del Castell där vi gick runt en stund. Ärligt talat finns det inte så mycket att se, det är mest en kulle med lite promenadstigar och högst upp på kullen står det ett torn som jag antar varit något slags vakttorn en gång i tiden - de verkar inte pigga på att sätta upp skyltar för oss stackars turister.

Det var i alla fall ett läckert litet torn... hm, litet kanske är en underdrift men särskilt stort var det inte heller. Vi tittade lite på spektaklet innan vi blev mer intresserade av utsikten. Från Parc del Castell kan man se i stort sett hela Malgrat de Mar och man kan nästan glömma att det är en turiststad för havet är en strimma i horisonten och alla glassiga hotellen försvinner liksom in i resten av stadsbilden.

Efter det lilla besöket vid tornet och lite fler kort på kyrkan (om än från lite längre avstånd) promenerade vi ner genom staden, genom gränder och på smågator med världens smallaste små trottoarer - och det var då, helt plötsligt, som vi hittade det. Kråkslottet. Drömhuset. Det låg så vackert där mitt mellan ett hyreshus och en tom tomt, alldeles vackert och övergivet.

Jag skulle inte tacka nej till att få bo där om huset skulle bli ordentligt upprustat, med nya spröjsade fönsteroch takbjälkar som inte är på väg att falla ner och utan hål i golven. Jag börjar tro att Kråkslottet kanske kommer bli min nästa grej att vara besatt av, så som jag var besatt av att skaffa sommarstuga ett tag, eller när jag ville bli husägare.

Det var faktiskt en riktigt spännande promenad vi tog den dagen och mycket vi hann med att se, inte bara Kråkslottet och det urtråkiga vakttronet, utan även en del skojiga saker. Som skylten med cannabisbladet och texten Project Green - Grow Shop. Tyvärr var det stängt så jag vet inte riktigt vad som gjordes eller såldes därinne. På klubben Opium är jag däremot säker på att de hade allt från disco till ståuppkomiker.

Vi hann med en tur till standen också, eller snarare längs stranden eftersom vi fick gå en bra bit längs strandpromenaden för att komma tillbaka till vårt hotell. På "vår" strand fanns det en arg tjock man som hyrde ut solstolar och parasoller, men på den här stranden fanns det inte ett enda parasoll eller solstol. Där fanns bara en enda källa till skugga och det såg ut att höra hemma på en söderhavsö istället för en strand i Spanien...

När vi inte var ute och promenerade långa vägar så... promenerade vi istället kortare sträckor. Ingen av oss är väl några club animals och det tycker jag kan vara okej för jag är faktiskt fasligt gammal och har inte alls ork att springa runt och bli raggad på. Inte för att jag inte blev raggad på ändå - av åttioåriga gamla farbröder bland annat. Måste vara för att jag är så snygg i min turkosa klänning.

Vad anledningen än må vara så blev det i alla fall en spännande resa med mycket att se och göra. Vi roade oss själva bäst vi kunde även om vi var med på en av de erbjudna utflykterna, till Mataro Parc, ett relativt stort shoppingcenter halvvägs mellan Malgrat de Mar och Barcelona. Hade jag haft mer pengar med mig hade det säkert blivit så att jag shoppat men det är inte mycket att göra.

Jag kom i alla fall hem med en helt galet söt rosa handväska från Playboy (sug på den ni!) och ett par flaskor smått och gott att dricka - för att inte tala om att jag även råkade få med mig Tez svarta tjur. Hon köpte en kylskåpsmagnet till sin mamma, en svart tjur som var... anatomiskt korrekt, men den råkade hamna i min resväska och sitter nu på mitt kylskåp och väntar på att få åka hem till sin mamma igen.