Var finns alla realister?

Jag kallar mig själv realist och ärlig. Andra kallar mig kallhjärtad subba. En del finner min ärlighet uppfriskande. De allra flesta tycker jag borde hålla mina åsikter för mig själv för sanningen är tydligen något man aldrig någonsin får säga till en annan människa, hur harmlös den sanningen än må vara. Till dem säger jag att jag är hellre ärlig och hård än ljuger för att vara snäll - och jag ljuger ändå om mycket!

Skulle jag säga allt jag egentligen tycker om andra, om jag skulle vara totalt ärlig precis hela tiden, då skulle många fler vara förbannade på mig eller totalt skräckslagna för att befinna sig i samma rum. Jag tycker nog att jag funnit en bra balans då jag är ärlig så mycket som möjligt. Jag gör mig inte till för att behaga andra, jag ljuger inte eller ändrar mina åsikter bara för att de inte passar vissa. Jag har väl bättre saker för mig.

Jag har en vän - du vet vem du är - som brukar säga till mig att jag behöver ju inte säga precis vad jag tycker hela tiden, och om jag nu måste det så kan jag väl i alla fall vara snäll. Hon tycker min personlighet är lite väl sträng men det är ju sådan jag är. Ja, jag kanske inte är supersträng precis hela tiden, men den stränga skolfröken finns ju ändå där inne i mig och bara väntar på att få komma ut med linjalen i högsta hugg.

Jag kallar den stränga fröken för realisten, den där vännen jag nämnde säger att jag är elak - och jag tycker jag duger bra som jag är utan att bli en lismande, lipande slempotta (det är sent, slempotta var det bästa ordet jag kunde komma på med kort varsel). Så jag förblir en realist, även om vissa anser att jag tar min ärlighet till aldrig tidigare skådade höjder. Ska jag vara ärlig så gillar jag faktiskt att vara en elak subba.