Grannar från helvetet

Jag undrar om man ska få någon sömn inatt eller om det kommer vara samma jävla oväsen det varit de senaste veckorna. I början trodde jag att hon som bor här under mig blev misshandlad för det lät lite misstänksamt emellanåt med massor av dunsar och skrikande. Det dröjde dock inte länge innan jag började inse att hon antingen är a) totalt skogstokig, eller b) de har en jävla bråk där ner trots att det bara är hon som vrålar.

Först lutade det mer åt det andra alternativet men eftersom jag aldrig hör några andra röster där nereifrån, så börjar jag tro att hon kanske är knäpp. Det vore ju inte första gången jag bor i en lägenhet som är golv-till-tak med en lägenhet innebodd av en instabil person. Faktum är att jag har inte haft särskilt mycket tur med någon av mina grannar, någonsin, och jag flyttadehemifrån för mer än nio år sedan.

Först var det den tokige mannen i lägenheten ovanför, som var uppe hela nätterna och släpade runt möbler, spolade i toaletten, dunkade i köksluckorna och skrek Håll käften! åt sina spöken. Jag gick på gymnasiet på den tiden och mina kompisar var livrädda för att komma och hälsa på mig. Hade en vän som sprang upp för trapporna, kastade sig innanför dörren och låste den varje gång jag släppte in henne när hon kom på besök.

Sedan flyttade jag och jävelskaperna bara fortsatte. Jag trodde väl i min enfald att bor man högst upp i ett hus så störs man inte lika mycket av folk som går runt med tunga steg nätterna igenom. Jag hade rätt i det där med stegen, men jävlaranamma vad alt annat låter. Först var det barnfamiljen med de skrikande ungarna. Spädbarn och småbarnsgråt är en sak, men två ungar i mellanstadieåldern borde väl fatta bättre.

Efter dem flyttade det in en ung kille som verkade tycka det var helt acceptabelt att börja borra i väggarna när klockan var tio, elva på kvällen, oavsett vilken veckordag det var. Sedan började han spela musik på högsta volym klockan fem på morgonen. Första och enda gången jag var nere och sa till honom fick jag till svar att han hade så himla svårt att komma upp på morgonen så han behövde sin musik.

Jag bad honom investera i ett par hörlurar för alla i trappen behövde antagligen inte gå upp klockan fem på morgonen. Efter det blev det tyst... ett tag i alla fall. Han flyttade ett tag efter det och Knull och Full flyttade in. Knull och Full var ett flottigt raggar-par i nedre tjugo-årsåldern som hade fest - jämt och ständigt. Det var hög musik fram till fyra på morgonen minst två dagar i veckan, och sedan fyllesex efter det.

Återigen, första och enda gången jag var där och sa till dem personligen, var det en av deras gäster som öppnade dörren och som påstod att han inte kunde sänka ljudet på stereon eftersom han inte bodde där och sedan försökte han slänga igen dörren i ansiktet på mig. Jag fick tag i handtaget, höll emot och väste åt honom att det var bäst för honom att han sänkte ljudet för jag sket dyrt och heligt i om han bodde där eller inte.

Det blev tyst en liten stund, sedan hörde jag ett jävla väsen i trappuppgången och tänkte att de försvunnit för natten. Tre timmar senare vaknade jag av att stereon drog igång i bott igen, det skrålades och väsnades en stund och sedan gick gästerna hem (hoppas jag) och knullandet satte igång. Jag sov resten av natten på soffan för jag stod inte ut med Knulls (tjejens) skrin, hon lät som en gris på väg till slakt.

Tack och lov flyttade de efter bara några månader av den här ljud-tortyren och en ny familj flyttade in. Allt var väl frid och fröjd, förutom det faktum att de borrade i väggar och tak (mitt golv!) vad som verkade vara dygnet runt, under hela tiden de bodde där. De hade även väldigt besynnerlig musiksmak och blandade allt från deras hemlands musik, till arabisk och japansk musik, till kristna visor på söndagarna.

Sedan en morgon när klockan var halv sex, vaknade jag av ett fruktansvärt oväsen. Ni vet så där som bara arabisk musik kan låta för ett västerländskt öra när man är precis nyvaken. Jag stod inte ut och gick ner för att be dem sänka musiken. Pappan i familjen kom och öppnade och när jag bad honom sänka nickade oh log han, låtsades inte förstå svenska trots att vi hälsade och utbytte artighetsfraser varje dag i trappen.

Jag kan ju säga att jag var enormt lättad när jag flyttade därifrån en tid senare, till ett hus som låg precis bredvid järnvägsspåren. Det var det absolut lugnaste ställe jag bott på. Mina grannar var nästintill perfekta om man inte räknar med någon enstaka "arg lapp" i trappuppgången från surgubben på första våning, eller det faktum att någon snodde en halv bal med toalettpapper från mitt källarförråd.

Sedan kom jag då hit, till värstingstället, ghettot där endast jordens avskum bor... Det har tills för ett par månader sedan varit det perfekta stället att bo på, tyst och skönt större delen av tiden och de enstaka fester som hållits har avslutats strax efetr midnatt och alltid på helgerna. Jag trodde lyckan var gjord, till smällandet i dörrar och skrikandet började i lägenheten här under för ett tag sedan och nu är jag bara sur.

Inte sedan Knull och Fulls dagar har jag varit tvungen att sova med öronproppar men inatt fick jag leta fram dem och sätta i dem när klockan var tre på morgonen. Som vanligt hör jag bara en kvinnas röst, hög och gäll som skriker på något asiatiskt språk - har ni hört en gällröstad asiatisk kvinna skrika någon gång så förstår ni vilket helvete jag tvingas genomleva. För att inte tala om smällandet i dörrar som är nästan än värre...

Ibland undrar jag vad fasiken jag gjort för att förtjäna alla dessa grannar från helvetet. Jag klampar inte runt med skor inomhus, jag har aldrig fester, jag spelar inte hög musik eller har ljudet på datorn/TV:n på högt sent på kvällarna. Ibland får katterna ett race och river runt på golven mitt i natten men annars så är vi tysta som små möss - och ändå ska vi tydligen straffas, upprepade gånger med diverse metoder.