En tablett om dagen

Jag läste idag att tabletten vi gått och väntat på har fått klartecken efter två års försöksstudier på en liten procent av MS-patienterna (4000 personer). Jag har ärligt talat inte läst särskilt mycket om studien sedan min första neurolog berättade att en tablett var på väg när jag fick diagnosen för snart fyra år sedan. Kanske ville jag inte börja hoppas för mycket men det verkar som att min tvekan var i onödan, det tog ju inte ens de fem till tio år som läkaren trodde.

Det roliga lilla pillret kallas Gilenya (fingolimod) och tas en gång om dagen vilket sannerligen skulle vara en klar förbättring mot de här jävla sprutorna jag nu är tvungen att ta varannan dag. Frekvensen kanske är tätare men det är i alla fall betydligt enklare att svälja ett piller än att ordna sprutorna, dra ner byxorna och sticka sig själv. Tar man ett piller behöver man ju (oftast) inte ens dra ner byxorna och det är så jag helst tar min medicin.

Det Gilenya gör och tydligen gör betydligt bättre än sprutorna är att påverka immunförsvaret, vad jag förstår modifierar det inte på samma sätt som sprutorna utan bromsar, eller undertrycker istället upp det hela. Det låter kanske inte som något man borde stoppa i kroppen med tanke på alla baciller och virus som härjar i ens omgivning men av försökspersonerna drabbades de flesta inte av något allvarligare än snoriga näsor.

Enligt studien påverkar Gilenya både antalet skov patienten drabbas av och hur snabbt sjukdomen utvecklas, 55 respektive 30 procent. Min nuvarande medicin mot MS (de förbannade sprutorna) minskar andelen skov med ungefär 30% och som jag förstått det gör de inte särskilt mycket för progressionen. Till och med bieffekterna av Gilenya är något jag kan leva med om jag kan sakta ner hur snabbt min sjukdom utvecklas.

Det är nästan så jag önskar att jag hade min läkares telefonnummer så att jag kunde ringa hem till honom och tjata tills jag fick pröva Gilenya så snart det finns tillgängligt, inte för att jag tror att jag har det särskilt mycket värre än någon annan MS:are utan för att jag är så jävla trött på sprutorna att jag kan spy. Om jag aldrig behöver ta en spruta igen så kommer jag lära mig hjula bara för att kunna göra det av glädje.

Tyvärr har jag varken min läkares nummer eller den ofärskämdhet som krävs för att göra något sådant, och idag är heller inte en dag då jag slipper ta sprutan som ligger och väntar på mig. Däremot önskar jag att jag kunde få slippa den för jag har redan värk i kroppen och feber och även om jag sällan får biverkningar numera så blir de alltid värre när jag redan har en infektion som ligger på lur i kroppen. Herregud, livet är sååå svårt.