Realister, optimister och pessimister

Jag är och förblir en realist även om jag mer än en gång blivit anklagad för att vara en negativ pessimist som bara ser det dåliga i allt och alla. Det är så långt ifrån sanning man kan komma för även om jag inte är någon Pollyanna som tror alla människor om gott eller att världen består av rosa kanintofflor och regnbågar, så söker jag absolut inte efter det dåliga i andra. Jag vill gärna tro att jag ser världen som den är, inte underbart fantastisk och inte nattsvart och dyster utan med både ljus och mörker och en hel del grå toner däremellan.

Kanske är det därför som jag inte känner att jag gör mig skyldig till dubbelmoral när jag blir arg på människor som alltid verkar deprimerade och nedstämda, som aldrig ser att det finns mer än bara mörker i världen. Den där hopplösheten och självömkan, bristen på kampglöd och ovilligheten att ens försöka se att det inte kommer fortsätta vara mörkt för evigt, den gör mig förbannad och även om jag vet att det är meningslöst att säga till en deppig människa att de ska rycka upp sig så får jag ibland lust att örfila dem och skrika orden i deras ansikte.

RYCK UPP DIG FÖR FAN!

Fast självklart skulle jag aldrig göra det för jag inser ju att det ändå inte skulle göra någon nytta annat än att ge folk ännu en anledning att tycka att jag är en kall och hjärtlös person. Det är säkert två år sedan jag för sista gången suckade och försökte förklara att det inte alls handlar om att vara hjärtlös, att jag inte försöker vara elak även om jag heller inte anstränger mig för att inte vara det. Jag försöker leva efter devisen att ärlighet vara längst och tyvärr är det så att sanningen ibland gör ont men det betyder inte att jag tänker börja ljuga.

Den senaste tiden har jag främst irriterat mig på tycka-synd-om-folket, de där som slappt och likgiltigt säckat ihop i ett hörn där de gnäller om hur överjävligt just deras liv är utan att göra något för att ens försöka förbättra sin situation och beklagar sig när andra försöker hjälpa dem. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, den som inte vill bli hjälpt kan man heller inte hjälpa och det gäller allt från alkoholister till pessimister och de som finner någon slags pervers njutning i sitt eget lidande, i att beklaga sig att ingen kan hjälpa dem, i att skylla på alla andra.

Jag kan ärligt säga att jag är trött på alla som skyller sina problem på samhället, på sjukvården, på regeringen, på Försäkringskassan eller på vilken som helst av de många ursäkter folk tar till när deras liv inte blev exakt som de tänkt sig. Tacka fan för att det inte blev det. Inte ville väl jag bli mobbad i tio års tid, eller att min pappa skulle gå bort när jag var liten, eller få diagnosen MS när jag bara var 25 år gammal. Har jag gått ner mig i självömkan och börjat skylla på allt och alla jag ser för att jag är arg och bitter? Nej, för jag fattar att skit händer.

Nu säger jag inte att det är okej att en del människor inte får den vård de borde få eller den hjälp från Försäkringskassan som de borde ha rätt till, men det finns en gräns för hur mycket gnällande jag orkar med. Okej, läkaren ger dig inte den hjälp du tycker du behöver. Gå till en annan läkare. Okej, du fick inte det där banklånet du ville ha. Gå till en annan bank eller låneinstitut eller varför inte skippa att köpa ny bil. På något sätt, varje dag, överlever människor trots att livet inte blev exakt som de tänkt, trots att de inte alltid får som de vill.

Efter alla skräckhistorier man hört om den svenska sjukvården och Försäkringskassan så var min största oro när jag fick min diagnos inte att jag en dag skulle hamna i rullstol, istället undrade jag hur jag skulle kunna försörja mig den dagen jag inte kunde arbeta längre. Istället har jag haft mestadels hjälpsamma läkare, helt fantastiska handläggare på Försäkringskassan och inget annat än hjälp och stöd från min arbetsgivare (om än inte från min närmaste chef) och jag undrar om jag haft en otrolig tur eller om det är så att de som klagar hörs mest.

Jag säger inte att jag inte både grät och skrek när jag fick veta att jag kanske inte skulle få aktivitetsersättning från Försäkringskassan men jag gick inte ner mig i besvikelsen utan frågade istället "Vad händer nu?" och sedan gjorde jag precis det som jag behövde göra. Jag satte mig inte på röven och antog att någon annan skulle lösa mina problem, jag antog inte att allting var över eller att min stolthet skulle ta skada om jag bad om hjälp. Jag hade några möten med företagshäslan och snipp snapp snut så fick jag AE beviljat utan problem.

Igen frågar jag mig själv om jag bara haft tur. Visserligen var en av mina läkare på Neurologen ett riktigt stolpskott, visserligen har jag fått biverkningar och dålig effekt av alla mina vakenhetsmediciner, visserligen har jag en kronisk jävla sjukdom som sakta bryter ner mig, men kanske, bara kanske, har jag haft tur. För jag har aldrig nekats hjälp, ingen har någonsin tvivlat även när mina symptom varit diffusa och svåra att förklara. Till och med när jag höll på att få min AE-ansökan avslagen så kämpade min handläggare för mig samtidigt som hon förklarade mina alternativ.

Om man ska tro vissa utsagor så får 99% av alla fall som Försäkringskassan hanterar ett avslag och människor kastas ut i kylan utan inkomst eller möjlighet att försörja sig. Antingen ska jag vara glad att jag tillhör den där sista procenten eller så får jag en gång för alla inse att tomma tunnor skramlar högst och när man hör alla dessa historier om Försäkringskassans skräckvälde och inkompetenta handläggare så är det en handfull människor som känner sig orättvist behandlade eftersom de inte fått som de velat, efetrsom någon vågade säga nej till dem.

Små barn brukar också bli förbannade och ställa till med en massa oväsen när de inte får som de vill, men det kanske är att driva min punkt för långt så jag tänker avsluta här och istället låta er, kära läsare, fundera på vad för slags människor ni är. Optimister som ser allt genom rosafärgade glasögon? Pessimister som tycker att allting är mörkt och hela världen är ute efetr er? Eller realister som inser att ibland händer dåliga saker men det är ingen anledning till att ge upp för så småningom kommer något bra att hända? Man måste bara vänta ut de dåliga tiderna.