Slaget om Anne

Idag åt jag lasagne till middag, det första riktiga matmålet jag ätit sedan i tisdags när jag åt lunch på jobbet. Inte så att jag svält i nästan en vecka nu men jag har levt på smörgåsar och nudlar eftersom jag inte haft någon aptit och bara tanken på att äta har känts ansträngande, för att inte tala om själva matlagningsmomentet. Men idag ställde jag mig faktiskt och lagade mat, jag såg fram emot äta och åt nästan upp allting på tallriken innan magen sa stopp. Det känns som en seger för att avsluta en annars rätt så eländig vecka.

Förutom halsfluss och mat som smakar mögel på grund av pencillinet så har jag känt mig hängig och omotiverad i största allmänhet, ingenting har känts riktigt bra och idag har jag flera gånger börjat spontan-gråta av att titta på en film som jag i vanliga fall skulle sett med milt intresse. För det var inte så sorgligt egentligen, det är bara mina känslor som löper amok och jag känner mig urlakad och tom på grund av det. Det är inget nytt, bara ett tecken på att kroppen börjar säga ifrån innan hjärnan faktiskt hunnit inse att något inte står rätt till.

Har jag tur klarar jag mig ett par månader till med hjälp av idiotisk envishet innan jag kraschar. För det är ju dit jag är på väg, det här är inget nytt och jag vet vad dessa märkliga humörsvängningar innebär, vad de markerar starten för. För ett par år sedan hade nästa tecken varit en ökad trötthet men eftersom min fatigue redan är så pass svår som den är så vågar jag inte ens tänka på att det tillståndet skulle förvärras. Om det gör det kommer min envishet få sig en rejäl omgång och jag vet faktiskt inte om kropp eller hjärna skulle vinna kampen.