Eftersom jag skrev om rädsla i mitt förra inlägg så kan jag lägga till att jag drabbades av en kort stunds rädsla tidigt imorse när jag vaknade och mina ena katt låg utslagen bredvid mig utan att reagera när jag rörde på mig och inte heller när jag klappade honom. Min första tanke var att han dött, kanske att jag råkat lägga mig på honom när han sov eftersom han låg precis bredvid mig och han hade kvävts. Jag klappade honom, ruskade honom, ropade hans namn men ingenting fungerade. Inte förrän jag lyfte hans huvud vaknade han tack och lov.
Jag vet inte hur det är med de som faktiskt har barn men jag har många gånger hört oss barnlösa säga att våra djur är precis som våra barn, vi älskar dem och bryr oss om dem och om något skulle hända dem så skulle det vara som att förlora en närstående. Jag vet att i mitt fall är det sant, mina katter betyder allt för mig. Jag har alltid tyckt om djur och växte upp med både katter och hundar. Ett av de värsta ögonblicken i mitt liv var när vi var tvungna att avliva en av våra hundar och jag var med inne hos vetrinären tillsammans med min mamma och syster.
Vi grät alla tre när vår älskade lilla hund låg där på britsen och vi klappade henne ända tills hon drog sitt sista andetag och hennes mjuka små öron blev alldeles slappa och lealösa. Det är något jag aldrig vill behöva utsätta mig själv för igen även om jag när den dagen kommer inte tänker överge mina djur och låta dem dö ensamma. Däremot så är jag rädd att något ska hända dem, särskilt min äldsta katt som trots sitt lekfulla sinnelag faktiskt är elva år gammal nu, jag märker hur gammal och stel han börjar bli och vet att han inte kommer leva för alltid.
Efter paniken jag kände imorse när jag inte kunde väcka min katt så vågar jag nästan inte låta honom sova i sängen med mig även om jag vet att det inte är mycket jag kan göra åt den saken, han har ju bestämt att det är hans säng och jag får bara sova där eftersom han gillar mig. Han är en odräglig översittare men jag skulle aldrig låta något hända honom eller hans gamle bror, de är mina bäbisar och jag skulle verkligen göra allt för dem, till och med riskera mitt eget liv om det någon gång skulle krävas av mig. Inget får hända med mina barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Har varit med hos veterinären vid ett par tillfällen i dessa sammanhang. Det är väldigt svårt. Sist nu var det ju en liten undulat men jag bölade som bara den. Det blir ju så starkt när man väljer att vara med och hålla djuren i sina armar. Samtidigt ser man ju att allt går rätt till och vill inte att de ska vara ensamma mot slutet. Men känslan blir väldigt stark♥
SvaraRaderaÄven om jag har barn så fäster jag ju mig fruktansvärt vid våra djur och gråter som en besatt när något händer. Under lammningen dör det alltid några lamm och det är lika tufft varje år, särskilt de gånger de tar sina sista andetag i min famn. Vår fina katt Elsa börjar bli gammal och jag får riktigt ont i magen när jag tänker att hon en dag måste dö. Hon är som mitt tredje lilla barn, så jag förstår precis det du skriver om.
SvaraRadera