Bortskämd

Jag insåg relativt nyligen att jag är bortskämd, något jag alltid trott var omöjligt. I vårt hem fanns inget utrymme för extrautgifter när jag växte upp, jag fick verkligen inte allt jag pekade på och nog kändes det alltid som att vad lite extra pengar och uppmärksamhet som fanns så gavs det till min bror men mer sällan till min syster och mig. Allt detta har gjort att jag fram tills nu, nästan trettio år gammal, levt i tron att jag inte varit bortklemad.

Den här villfarelsen kom till ett abrupt slut för bara några dagar seda då jag började fundera på månaderna innan jag flyttade hemifrån till min första egna lägenhet. Lägenheten köpte jag själv med pengar jag fått efter min pappas död och som jag nu hade tillgång till eftersom jag var arton år. Jag köpte även en del möbler och husgeråd även om mycket togs med från flickrummet där hemma, inklusive en gräslig rosa-grön-randig soffa som jag älskade.

Vad som fick mig att inse hur bortskämd jag faktiskt är var tanken på hur min mamma GAV! mig en löjlig mängd saker bara för att jag ville ha dem och jag antog att hon bara skulle lämna över dem till mig. Den stora stekpannan, den bästa stekspaden, såssleven, hälften av porslinet i köksskåpen. "Kan jag få den? Du har du den lilla stekpannan och teflonpannan. Kan jag få den? Du har ju en jätteslev och en pytteliten slev också."

Det lät ju totalt logiskt i mina öron, jag tog ju inget hon inte redan hade fler av. Men jag skulle ha det bästa, det som jag använde varje dag medan jag bodde hemma. Min mamma som jag alltid trott endast skämde bort min bror, hon lämnade över sakerna och min systers protester tystades snabbt av mitt skrikande om att jag minsann inte kunde flytta utan i alla fall några saker i hemmet och min mamma som sa att det gjorde alls inget att jag fick dem.

Till och med nu när jag skriver det, även om jag vet att det var så det gick till, kan jag inte få ihop den minnesbilden med min självbild. Jag är inte bortskämd och jag kräver inte att få saker bara för att jag vill ha dem. I alla fall var det vad jag trodde om mig själv. Däremot så har jag inget att skämmas för när det gäller att kräva saker som kostar pengar, nya saker, jag visste redan som liten att man inte kunde få allt man pekade på.

Den här realisationen jag haft kan komma att ändra hela min syn på mig själv och hur jag är som person. Självinsikt är något jag alltid trott att jag hade men jag hade tydligen fel och det känns nu lite pinsamt att inse hur jag ondgjort mig över folk som när de flyttat hemifrån fått både bostad och möblemang betalt av sina generösa föräldrar. Nu kan jag inte längre säga med överlägsen stämma att jag minsann fick klara mig själv.