Tro, hopp och Saab

Jag läser på Aftonbladets hemsida att regeringen nu träder in för att "skynda på processen" och hjälpa Saab att "ro iland" kinesernas delägarskap i företaget och än en gång vaknar hoppet till liv trots att man vid det här laget borde ha lärt sig att det enda som är säkert med Saab-affären är att man kommer bli besviken. När det förra veckan meddelades att Saab inte skulle få rekonstruktion sa vi på jobbet att det kanske var bäst ändå, att det tog slut en gång för alla.

Det som har varit värst med hela den här röran är ju hur utdragen den varit, fram och tillbaka har vi gått mellan hopp och förtvivlan, arbetarna har inte fått sina löner i tid och Victor Muller har kämpat för att företaget ska gå runt. När andra har gett upp och sagt att Saab går i graven har Muller med nästintill dåraktig optimism sagt att allting kommer att lösa sig - och visst vill man tro honom, bara en sista gång, klänga sig fast vid hoppet lite längre.

Just nu kämpar optimisten i mig mig med pessimisten som alltför många gånger sett hoppet dö ut i mina medmänniskors ögon, alla de som behöver Saab för att överleva, hela den här stan och de små samhällena häromkring där folk gått och väntat på ett slutgiltigt svar alltför länge. Vare sig Saab överlever eller stänger så vill vi alla bara att det ska vara över, en gång för alla vill vi veta så att vi kan börja planera för framtiden.