Man är inte vad man brukade vara

Fan, det är verkligen ingen kraft kvar i mig dessa dagar. Jag började putsa fönstren, glad i hågen och full av energi. Tog ner gardinerna i alla rum och började i sovrummet med själva fönsterputsningen. Fönstren ser för jävliga ut så här efter vintern och dessutom bor jag precis bredvid en rätt så tungt trafikerad väg så fönstren som ligger ut mot vägen är smutsgrå och de övriga är dammiga de också men inte lika illa.

Men i alla fall, börjar med att tvätta av utsidan av det första fönstret. Fick ta tre gånger innan jag kände mig någorlunda säker på att den värsta smutsen var borta. Sedan sprejade jag med fönsterputs och skrapade av med gummiskrapan två gånger. Sedan dela på fönstret och ta mellan, stänga fönstret och ta på insidan - också vidare till nästa fönster som är ännu större och göra om samma procedur igen med det fönstret.

Två fönster avklarade i sovrummet och jag tar med mig alla putsgrejerna för att gå ut till köket och fortsätta med fönstren där. Benen och armarna känns som gummi och huvudet är alldeles tungt. Så här brukade jag känna mig efter att jag storstädat hela lägenheten från tak till golv, bokstavligt talat torkat av varenda tak- och golvlist, putsat fönster, städat i garderoberna och klädkammaren och vartenda köksskåp.

Nu var allt som krävdes två smutsiga fönster och att ta ner gardinerna i tre rum. Skulle nog ha sparat putsandet till helgen i alla fall, så som jag hade tänkt. Men förhoppningsvis så stoppade jag mig själv i tid istället för att ta fönstren i köket och vardagsrummet också. Så nu kommer jag förhoppningsvis inte vara som en levande död imorgon. Nej, usch, sånt har jag inte tid med. Ska ju till Mulle med fem-åringarna, ta mig tusan.

Imorgon blir det gummistövlar och galonbyxor för hela slanten. Ja, på barnen då. Jag ska visserligen ha gummistövlar på mig men äger inga galonisar, däremot ett par överdragsbyxor inköpta av arbetsgivaren. Har även en fin röd jacka med kommunens namn i grått på ryggen, men trots att jag verkar gått ner i vikt så vill dragkedjan inte gå igen utan krångel. Verkar som att kilona flyttat ner runt magen och lagt sig!

Det är ju för jävligt egentligen. Helt plötsligt märker jag att brösten krymper, och hakan blir mindre och kanske har det försvunnit lite från armarna också - och sedan upptäcker jag att de inte alls försvinner utan iställer miggrerar ner till magtrakten! Hur oförskämt är det då? Och de där kilona som jag har gått ner, var satt de någonstans? Nä, usch, jag orkar inte ens tänka på det och den där röda jackan får väl vänta.