Om ni bara visste...

Så nu tänker jag berätta en sak, en sak om hur jag är en sådan där samhällsparasit, en belastning för alla stackars skattebetalare. Om man bortser från att jag är sjukskriven på 25% så har jag ju även en del mediciner. Nu senast när jag var och hämtade ut dempå Apoteket fick jag även med en följesedel i min stora bruna kartong med alla medicinerna listade och deras egentliga kostnad, en kostnad som jag inte behöver betala.

Tack vare att vi har ett sådant fantastiskt skyddsnät här i Sverige, så fnns det ju något som kallas för högkostnadsskydd då man köper receptbelagd medicin. Detta betyder att jag betalar 1800:- för mina mediciner och allting därutöver täcks av detta högkostnadsskydd tills det gått ett år sedan jag kom upp i 1800:- och jag får börja på en ny period - och tro mig, med mina mediciner är det inga problem att komma upp i den summan.

Jag har aldrig tidigare fått med en följdesedel så jag har inte vetat exakt vad mina mediciner kostat, bara att de är jäkligt dyra. Men nu har jag det svart på vitt. Min bromsmedicin för tre månader kostar 26.556:-, alltså 8.852:- per månad. Sedan har jag värktabletter mot biverkningar (har fått Panodil istället för Alvedon nu) vilket går på en struntsumma av 50 spänn för 100 tabletter som räcker i tre till fyra månader.

Tre sådana här paket hämtar jag ut var tredje månad

Nu har jag ju även fått medicin som ska hjälpa mig få bukt på den här övermäktiga tröttheten och en ask med 30 tabletter som ska räcka i en månad, går på 744 kronor och 50 öre. Hela kalaset gick alltså på 27.350:- varav jag inte betalade en krona eftersom jag redan kommit upp i högkostnadssumman vid mitt senaste uttag av bromsmedicin i januari och nu behöver jag inte betala något receptbelagt förrän i januari nästa år.

Ni kan ju tänka er vad det måste svida för vissa att veta hur bra vi har det, vi som är sjuka. Här får vi dyra mediciner helt gratis och dessutom går vissa av oss hemma och dräller och har det gott, vissa hela dagarna och andra delar av dagen. Ja, fy för oss sjuka som vill ha ett drägligt liv men inte har råd att punga ut med 10.000:- i månaden (i snitt). Stryk ska vi ha, jagade ska vi bli, slås med batonger och piskas på ryggen.

Nåja, det får man väl hoppas att det är få som tycker. Personligen så tycker jag nog att vi som är sjuka har tillräckligt att tänka på än att vi på något sätt skulle ligga samhället till last. Tänk bara vad mycket vi får gå igenom varje dag. Min mamma har haft reumatism så länge jag kan minnas och det blir bara värre och värre. Sedan ett par år tillbaka tar hon dagligen 24 stycker tabletter - och det är bara om hon inte behöver ta extra värktabletter.

Själv injicerar jag varannan dag med bromsmedicin. Varje sådan där karton på bilden här ovanför innehåller femton mindre kartonger och varje kartong innehåller ett litet kit med en spruta innehållande spädningsvätska, en liten flaska pulver, en kanyl med adapter (för att skruva ihop hela kitet), samt spritkompresser. Det tar ungefär två minuter att skruva ihop hela kitet till en fungerande spruta.

Sedan tar jag min älskade och trogna autoinjektor i blått och orange, laddar sprutan i den och hittar ett lämpligt ställe att tvätta av och injicera. Räknar långsamt till tio och drar sedan ut nålen, tvättar av med kompress och klipper nålen av sprutan så att ingen ska skada sig på den - och sedan är jag klar att fortsätta leva mitt liv i 48 timmar till.