söndag 12 april 2009

Ett långt liv framför mig

Ibland kan det slå mig att "Oj, fan, jag har MS!" Sådana gånger så kan jag antinge känna en slags acceptans och rycka på axlarna, eller så känns det rätt så tungt och motigt en stund innan jag kommer till acceptansen. Jag blir aldrig så där vansinnigt deprimerad, jag har lärt mig leva med den här sjukdomen även om jag inte haft den så länge och även om det känns lite jobbigt ibland när enskilda symptom gör sig påminda.

Men då är det symptomen i sig som är jobbiga, inte att ha sjukdomen. För det mesta så är det faktiskt rätt så lugnt att ha MS, i alla fall för min del. Visst, jag orkar inte jobba heltid och ibland är jag så vansinnigt trött att jag inte vågar lägga mig ner av rädsla för att somna på fläcken. Men det är inget jag inte kan leva med. Man lär sig arbeta runt sådana hinder, man hittar vägar för att ta sig förbi sin trötthet och allt det andra.

Det enda jag kan tycka känns tufft ibland, är tanken på att det här inte är något som kommer gå över. Det verkar troligt att mina restsymptom i form av känselbortfall/domningar och tröttheten kommer sitta i för alltid. Då kan det vara lite jobbigt att tänka att det är så här det kommer vara tills den dag jag dör, och med tanke på att jag bara är 27 år gammal så är den dagen ännu väldigt långt borta än så länge.

1 kommentar:

  1. Rätt inställning! Visst är det så att vi alltid kommer att leva med och det kan kännas hårt ibland. Men ju mer man är kompis med sin sjukdom desto bättre mår man. Iaf jag. Tänk så mycket skoj vi har framför oss!
    Ha en skön annadag påsk!
    Kram

    SvaraRadera